ArkRex_kuvat-verkkosivu-FB_AmosRex

Ark Rex – Arkitekturfilmfestival
Utopier, drömmar och framtida utmaningar
25–28.11.2021
Arkitekturmuseet & Bio Rex – Amos Rex, Helsingfors

Film­vis­ning­ar

Fredag 26.11

Alla filmer är på engelska eller har undertexter på engelska.

9.30 Välkommen. Tarja Nurmi & Kaj Martin

9.45 Margit Mutso presenterar sin film
10.00 Leonhard Lapin. Protsess, Margit Mutso

11.30 Strange & Familiar: Architecture on Fogo Island, Marcia Connolly & Catherine Knight

12.30 Paus

13.15 Miracle on 42nd Street, Alice Elliott

14.30 Ur dagbok över tillkomsten av Liljevalchs+ 2013–21, Kajsa Andersö & Tomas Boman

17.00 Föredrag: Arkitektur?
Arkitekt Gert Wingårdh. (Föredragt är på svenska)

18.00 Louis Kahn´s Tiger City, Sundaram Tagore

Film­vis­ning­ar

Lördag 27.11

Alla filmer är på engelska eller har undertexter på engelska.

9.30 Välkommen. Tarja Nurmi & Kaj Martin

9.45 Tokyo Ride, Ila Bêka & Louise Lemoine

11.30 Föredrag: Drömmen om ett ekologiskt samhälle – kort historia med ett lyckligt slut (Unelma ekologisesta yhdyskunnasta – lyhyt historia, onnellinen loppu). Föredragets språk finska.
Vetenskapsredaktören, arkitekten, doktoranden Pasi Toiviainen

12.15 Paus

13.00 Inside Prora, Nico Weber
14.40 Nico Weber presenterar sin film

15.00 Föredrag: A Place for Life (Föredragets språk engelska)
Arkitekt Lina Ghotmeh. Frankrike, Libanon

16.00 Architecture of Infinity, Christoph Schaub
17.30 Christoph Schaub presenterar sin film

18.00 City Dreamers, Joseph Hillel

19.30 Making a Mountain, Selin Fokdal & Kaspar Astrup Schröder

20.30 Last and First Men, Jóhann Jóhannsson

Schweiz 2018
85 min
Regissör: Christoph Schaub

Den schweiziske regissören Christoph Schaub är känd också för sina dokumentärfilmer om arkitektur. I Architecture of Infinity får vi träffa arkitekterna Peter Zumthor, Alvaro Siza Vieira och Peter Märkli samt konstnärerna James Turrell och Christina Iglesias. Dessutom medverkar den virtuosa trummisen Jojo Mayer. Vi får stifta bekantskap med Frankrike, Portugal, Spanien och Schweiz, också Skogskyrkogården i Sverige finns med. Vi får se oerhört vackra ställen och byggnader. Berättelsen är samtidigt en resa genom rum och tid till ett slags andlighet.

Personerna i filmen representerar var och en sitt eget områdes toppskikt. Vi ser dem i deras egen arbetsmiljö – med sina ritningar, pappershögar, askkoppar – ja, allt. Regissören har fascinerats av hur Alvaro Siza om morgnarna täcker över varningsmärket på tobaksasken med en arkitektonisk ritning som om han trotsade döden och de begränsningar som tiden för med sig.

Den dagsaktuella arkitekturens jakt efter mediesynlighet och vår tids visuella larm hamnar i bakgrunden när man tittar på filmen och själen får vila ut. Andlighet kan verkligen finnas i arkitekturen, och definitivt inte enbart i dess sakrala utrymmen. Regissören anser själv att Zürichs järnvägsstation fungerar som ett slags plats för det oändliga och ett ställe som redan för över hundra år sedan gav tågresan en särskild betydelse, den var ett resesätt som dåförtiden stod för någonting nytt. Utrymmen och platser som på ett själfullt sätt höjer sig över det sedvanliga och når bortom det måste alltid ges en plats i folks liv, oberoende av religion eller världsåskådning.

Kanada 2018
81 min
Regissör: Joseph Hillel

Joseph Hillels film City Dreamers presenterar fyra helt otroliga kvinnor. Det handlar om Phyllis Lambert, Blanche Lemco van Ginkel, Cornelia Hahn Oberlander och Denise Scott Brown. Deras karriärer och yrkesbeteckningar är många och varierande: arkitekt, trädgårds- eller landskapsarkitekt, stadsplanerare, kurator, universitetslärare/utbildare/upplysare och aktivist. Alla har betydande prestationer bakom sig, men också erfarenheter från en tid då kvinnor i ifrågavarande yrken setts som mindre värda. Ändå har kvinnor lämnat synliga och viktiga spår efter sig inom byggnadskonsten och städernas historia redan under det förra seklet.

Alla fyra ovan nämnda har erfarenheter av att arbeta med namnkunniga arkitekter såsom Mies van der Rohe, Le Corbusier, Louis Kahn och Robert Venturi m.fl. Scott Brown blev utan världens mest betydande arkitekturpris, Pritzkerpriset, trots att hon och den prisbelönte Venturi var ett arbetspar. Sett ur dagens perspektiv var det rena skandalen.

De här kvinnorna jobbar fortfarande och är aktiva såsom Phyllis Lambert vid Kanadas arkitekturcentrum, som hon även har grundat. Filmregissören Hillel har framför allt inspirerats av hur kvinnorna har hängett sig åt idéer om hur man kan göra en stad mer human och vilka sorts platser som kan betjäna och glädja stadens invånare och besökare. Deras arbete har krävt en enorm målmedvetenhet och modet att sätta sig själv på spel. Också ur det perspektivet har dessa kvinnor lyckats, rent av exemplariskt.

Berlin 2019
100 min
NOW Collective
Regi och manus: Nico Weber

Inside Prora är en tysk dokumentär om det semesterparadis som byggdes på ön Rügen. Prora är flera kilometer lång byggnad och överraskande modernistisk, men hann ändå aldrig tas i bruk i sitt ursprungliga nationalsocialistiska syfte. Som ett minnesmärke över arkitektur använts som propagandamedel har det idag en högintressant historia att berätta.

Och visst, folk tillbringar äntligen också sin semester i Prora. Platsen har genomlevt såväl fascism, andra världskriget som det socialistiska DDR. Tidens tand har hunnit tugga och knapra på husen. Prora kommer ändå inte att rivas, det är för stort för det.

Idag hörs också placerarnas och inkvarterarnas röster, och det har därför byggts bl.a. semesterbostäder i Prora. Att dokumentera och kartlägga ställets historia är viktigt, med andra ord har Proras eget dokumentationscentrum en uppgift att fylla.

Regissören Nico Webers och arbetsgruppens dokumentär är en mångbottnad berättelse i ord och bild om en stor byggnadskonstruktion, som trots allt igen kan se framåt, mot framtiden. Det enorma komplexet självt har ju inte gjort något ont. Filmskaparnas sätt att närma sig ämnet är inte lineärt utan går i många riktningar. Vi får tack vare både filmgruppen och arkivmaterialet en inblick i såväl Italiens som USA:s roll vid den tid då Berlinmuren byggdes. Vem var det som då sattes i arbete – och av vilken orsak?

Den prisbelönta dokumentären är uppskakande, men samtidigt kan tittaren uppleva den som befriande.

Island 2020
Längd: 70 min
Regissör: Jóhann Jóhannsson
Föreställningen i samarbete med Islands ambassad.

Islänningen Jóhann Jóhannsson, som är känd som kompositör, har regisserat ett multimedialt verk som klassats som science fiction. På ett mycket originellt sätt gjordes det också en film av verket i hans namn. Jóhann Jóhannsson avled 2018. Filmen Last and First Men hade sin premiär 2020 på filmfestivalen Berlinale i Berlin.

First and Last Men är baserad på författaren Olaf Stapledons roman med samma namn som utgavs redan 1930. Jóhannssons multimediala verk som också är baserat på samma roman och innehåller filmmaterial framfördes första gången 2017 på Manchester International Festival. För musiken svarade då BBC:s symfoniorkester. Verket har senare framförts på Barbican i London och i Sydneys operahus.

José Enrique Macián hade tillsammans med Jóhann Jóhannsson omformat Stapledons originalverk till en ny berättelse. Den helheten gjordes sedan om till en film efter att regissören hade dött för att hedra hans minne.

För ljudvärlden svarar Yair Elazar Glotman. Som berättare fungerar Tilda Swinton, vars röst för berättelsen vidare och ger filmen ett mervärde. Filmandelen i det ursprungliga multimediala verket hade filmats i det forna Jugoslavien. En av huvudrollerna spelas av de märkliga, jättelika minnesmärkena uppe på kullarna i det på grund av kriget sönderfallande landet.

Filmen för oss till en kommande tid då mänskligheten redan definitivt försatt sina möjligheter till en bättre framtid. De massiva arkitektoniska skulpturerna gör ett imponerande intryck i den prisbelönta svartvita filmen.

Estland 2020
75 min.
Manuskript och regi: Margit Mutso
Föreställningen i samarbete med Estlands ambassad.

Leonhard Lapin hör till de estniska arkitekter och konstnärer, vars radikala verksamhet hade en avgörande betydelse för landets självständighet 1991. En grupp arkitekter fick redan 1984 betydande flankstöd och ett särskilt avstamp i sitt hemland, som hade ockuperats av Sovjetunionen, och tog sig ut i världen. Synlighet fick de tack vare utställningen på Finlands Arkitekturmuseum: Nio arkitekter från Tallinn. Bland dessa konstnärer och arkitekter var Lapin en av de absolut mest kreativa.

Som yngre var han sin tids vilde, avantgardist och drömmare. Arkitekten Margit Mutsos dokumentär, som hon regisserat och skrivit manus till själv, tar oss med till hans spännande förflutna, och redogör med hjälp av arkivmaterial för de radikala och våghalsiga estniska konstnärernas och arkitekternas aktioner och performancer. Vi får besöka Lapins byggnader som sinsemellan kan vara väldigt olika och vi får följa med hans arbete med nyare verk. Vi får till och med en inbjudan till den färgstarka familjen Lapins middagsbord.

I början av 1990-talet gjorde Lapin tillsammans med Juhani Pallasmaa en bok med titeln Architecture of Silence. Han har dessutom tiotals egna verk bakom sig. Lapins utställning Tühjus ja ruum – Tyhjyys ja tila (Tomrum och rum) i Tallinns konstmuseum Kumu 2018 var en märkeshändelse. I Finland finns Lapins 200 meter långa randiga väggmålning inne i en tunnel i förorten Kivistö i Vanda.

 

Bangladesh 2018
Längd: 107 min
Regi och manuskript: Sundaram Tagore

Sundaram Tagore som föddes i Calcutta i Indien och studerat konsthistoria i Oxford fick i sin ungdom ett stipendium som inspirerade honom att bekanta sig med parlamentscentret i Dhaka. Byggnadskomplexet som skapats med stor intensitet av arkitekten Louis Kahn (1901–1974) och byggts med lika stor möda gjorde ett massivt intryck på Tagore. Han upplevde att han måste ta reda på allt om den magiska byggnaden.

Louis Kahn’s Tiger City som både skrivits och regisserats av Tagore är en fantastisk berättelse om ett slags upptäcktsfärd: Kahn föddes i staden Kuressaari på Ösel i Estland, flyttade senare till USA och hittade sin verkliga arkitektidentitet först vid mogen ålder – vad allt hade han hunnit uppleva i sitt liv? Vad är det som format Sher-e-Bangla Nagar? (vilket översatt till svenska betyder Tigrarnas stad.) Byggnadens olika delar förefaller att ha fallit ner från skyn mitt i vattnet och skapat en alldeles unik plats.

Vi tas med på en fascinerande färd genom Bangladesh historia och landets dels tragiska skeden. Vi besöker människor som kände Kahn väl, och platser som lämnade sina spår hos honom. Vi hör en bit av hans legendariska föreläsningar och får en inbjudan att tillsammans med regissören vandra omkring i Philadelphia, Venedig, Rom och Aten.

Filmen är en sorts drömlik resa till arkitekturens verkliga kärna.

Danmark 2020
Längd: 55 min
Regi: Selin Fokdal, Kaspar Astrup Schröder
Föreställningen i samarbete med Danmarks ambassad.

Köpenhamn präglas av en atmosfär fylld av glädje som förefaller helt äkta, Köpenhamn hör också till de mest boendevänliga städerna. Nu kan staden dessutom stoltsera med att den försöker göra en dygd av det nödvändiga.

När man för cirka tio år sedan ordnade en arkitekturtävling om ett kraftverk för avfallsbränning kunde man verkligen inte ana vad som skulle hända därnäst. Nu står ett enormt kraftverk klart i stadsdelen Amager, kraftverket har maskerats som en slalombacke med utsiktsplatser, knapphissar, champagnebarer och slingrande konditionsstigar. Det är till och med möjligt att ägna sig åt klättring på kraftverkets höga väggar.

Idén som till en början framstod som totalgalen kläcktes av Bjarke Ingels arkitektbyrå BIG, som blivit världsberömd. Beställaren trodde dock på grundtanken bakom projektet. Segheten och kompromisslösheten vad gäller kraven på kvalitet gav resultat: nu har Köpenhamnsborna en alldeles egen kraftverksbacke, från vilken man kan beskåda stadens panorama, Själlandsbron och det spiralformade tornhuset i Malmö, Turning Torso. Själva kraftverket hör till världens renaste vad gäller utsläpp. Nu är det ytterligare mycket, mycket mer.

Filmen dokumenterar projektet kallat Amager Bakke eller CopenHill ända från de inledande gryende planerna till byggandet av de första backarna och klättringsrutterna. Även om projektet också har väckt kritik och den mäktiga skorstenen inte blåser ut jättelika ringar med vattenånga, vilket hade påmint om en cigarrökares rökringar, har mottagandet bland allmänheten varit glädjefyllt.

USA, 2017
68 min
Regissör: Alice Elliott

Hell’s Kitchen är en stadsdel på Manhattan, där den berömda filmmusikalen West Side Story utspelar sig. Det var närmast ett under att det senare byggdes två tornhus i det illaberyktade området. Husen har bestått av hyresbostäder, framför allt för folk som arbetar med kultur.

Dokumentären från 2020, som har prisbelönats med en Emmy, låter de forna invånarna berätta vad det s.k. Manhattan Plaza betytt för dem och hur det kändes att bo där. Skådespelare och andra personer med skapande yrken fick då de hade en sämre period i sitt liv till och med betala en lägre hyra för sin bostad.

Manusförfattaren-skådisen-komikern Larry David blev som ung tvungen att låtsas vara en galen blandmissbrukare för att slippa bli rånad eller råka ut för något annat otrevligt när han rörde sig på gatorna i området. Omgivningen förändrades dock i och med inflyttarna. De nya invånarna blev ett stöd för närmiljön och gav upphov till en hel del ekonomisk aktivitet.

I filmen intervjuas världsberömda skådespelare som deltagit i projektet, företagare från grannskapet och folk som känner till historien bakom husen. Skådespelaren Samuel L. Jackson som blivit superberömd fungerade i sin ungdom som dörrvakt nere på första våningen.

Manhattan Plaza skapade trygghet för begåvningarna som jobbade i osäkra omständigheter inom kreativa yrkesbranscher. Samtidigt hjälpte husen hela omgivningen och bidrog till att Broadway började blomstra. Husets tidigare invånare medverkar också i själva filmproduktionen. Berättaren heter Chazz Palminteri, och är bekant från både film och teveserier.

 

Kanada 2014
54 min
Manuskript, regi: Marcia Connolly och Catherine Knight
Föreställningen i samarbete med Kanadas ambassad.

Fogo Island är en ö i Nordatlanten vid Kanadas östkust. Det är en karg plats, underlig och samtidigt fascinerande. Filmen berättar en originell historia om invånarna på Fogo och om deras andel i ett extraordinärt, ambitiöst projekt.

Ön som fått sin utkomst från fiske hade länge lidit av en kraftig befolkningsminskning. Zita Cobb som ursprungligen är hemma från ön och hade gjort sig en förmögenhet på fastlandet fick en idé att försöka hjälpa sin hemtrakt. I bakgrunden låg både en djup kärlek till födelseorten och en välrotad, stark vilja. Man lät bygga ett till arkitekturen mycket egenartat värdshus kallat Fogo Island Inn samt ateljéutrymmen till konstnärer. Arkitekten Todd Saunders som varit projektet hängiven kallades till ön ända från Norge, men för att förverkliga värdshuset behövdes också otaliga lokala aktörer och hantverkare.

Hotellet-värdshuset, som delvis står på ett antal jätteben, utgör en kombination av öns egen tradition, ny design och nutidsarkitektur. Huset har blivit känt för sitt träbygge, för de lokala möbelsnickarnas skicklighet och för sitt godmodiga handarbete. Både statschefer och filmstjärnor har varit gäster på hotellet, men det inrymmer också en biograf som betjänar öborna.

Filmen tar oss med på en resa genom mäktiga landskap med Cobb som guide. Det handlar bland annat om förmågan att tänka och handla annorlunda. Avsikten med det stiliga värdshuset är att det ska fungera som en ny inkomstkälla för öborna, men utan att föra med sig de banala kännetecknen som är typiska för massturismen och lyxresorna.

Vi får lära oss mycket i filmen, inte minst färgen för ”Fogo Island-grönt”.

Frankrike, 2020
Längd: 90 min.
Ljud och bild: Ila Bêka
Regi: Ila Bêka & Louise Lemoine

Ila Bêka och Louise Lemoine är ett prisat radarpar som förnyat arkitekturfilmen som genre. Den svartvita Tokyo Ride tar oss till en regnig miljonstad. Vi får tillsammans med filmskaparna åka med på ett slags road movie i en linjeren men nyckfull Alfa Romeo Giulia.

Bakom ratten i Giulian sitter den japanske arkitekten Ryue Nishizawa, som för filmskaparna till platser som betytt mycket för honom – i samma veva får vi även träffa Ryues kollega Kazuyo Sejima. Nishizawa och Sejima grundade tillsammans arkitektbyrån SANAA och fick till och med det högt värderade Pritzker-arkitekturpriset. Detta trots att deras samarbete var ett ständigt argumenterande och bråkande. Så påstår åtminstone de själva. Sejima som filmats i SANAA:s kontor redogör för sin egen dygnsrytm och sina vardagsrutiner som flitigt arbetande arkitekt. Nishizava i sin tur berättar vilken hans favoritbyggnad i Tokyo är.

Medan Ryue Nishizawa kör omkring i sin bil funderar han på arkitekturen i Indien och i Europa, som han beundrar och jämför det han sett och upplevt med Japan. Hemlandet består av öar som ständigt är omgivna av havet. Redan det är ägnat att göra landets arkitektur annorlunda. Vi får också tillfälle att äta sushi hos den originella person som Nishizahava planerade ett en-mans drömhus åt, ett hus som består av flera delar. Huset har redan förevigats på en film som heter Moriyama-San.

 

Sverige 2021
Längd:150 + 15 min
Textning på engelska
Filmare: Kajsa Andersö och Tomas Boman
Föreställningen i samarbete med Sveriges ambassad.

Dokumentaristerna Kajsa Andersö och Tomas Boman har målmedvetet och genom att utnyttja finkänsliga arbetsmetoder följt och filmat byggandet och färdigställandet av Liljevalchs +, utvidgningen av Liljevalchs konsthall i Stockholm, som planerades av arkitekten Carl Bergsten och stod färdig 1916. Tillbyggnaden som väckt diskussion förverkligades för att man skulle få mer plats för utställningar och möjlighet att hålla öppet också då man bygger nya utställningar.

Dokumentären som filmats under nio års tid berättar om allt som färdigställandet av de nya utrymmena har förutsatt. Åskådaren får följa med de olika byggnadsskedena, vilka krävt en bred yrkeskunskap och planeringsförmåga. Uppkomsthistorien bakom den speciella fasaden med sina glimrande glasbottnar och speglar samt kreativiteten och det fruktbara samarbetet mellan arkitekten Gert Wingårdh och den mycket uppskattade konstnären Ingegerd Råman utgör en viktig del av berättelsen om byggnadens sofistikerade arkitektur.

Liljevalchs+ råkade redan under byggnadsskedet ut för överraskande stark kritik, framför allt i sociala media och hos den grupp som efterlyser historiserande ornament på fasader. Vi som ser dokumentären får istället bekanta oss med en byggnad som är ett resultat av skickligt samarbete mellan många olika personer. Vi får också se hur det ser ut på riktigt när dörrarna öppnats, de festliga invigningsceremonierna är över, verken finns på sina platser, utställningarna fylls av publik och kaféets stiliga läderbänkar är tagna i bruk.