Amos Rex presenterar ett omfattande arkitekturdokumentär- och filmevenemang under jubileumsåret för Bauhaus. På Amos Rex arrangeras en omfattande, två dagar lång arkitekturdokumentär- och filmfestival 29–30.11.2019. Ark Rex huvudfokus är i det världsberömda Bauhausarvet utgående från det manifest som Walter Gropius utformade för hundra år sedan. Festivalens tyngdpunkt ligger i modernismen och dess mest intressanta arkitekters produktion också i ett nordiskt perspektiv. Utöver dokumentärer kring Bauhaus ingår också dramafilmer och filmer som granskar aktuella fenomen, utmaningar och problem i den byggda miljön. Festivalens utbud består förutom filmer också av fördjupande och bakgrundsförankrande föredrag.

Program

Filmernas språk eller textning engelska.

Ladda ner programbladet.

Fredag 29.11.2019
Kl. 9.30–20

Biosalen Bio Rex:

9.30 Välkommen: Tarja Nurmi och Kaj Martin
9.45 Bauhaus Spirit: 100 Years of Bauhaus. Niels Bolbrinker, Thomas Tielsch, 2018, 90 min
11.30 Föredrag. Juhana Heikonen, arkitekt: Joskus tahallaankin väärinymmärretty Bauhaus(Den även ibland med avsikt missuppfattade Bauhaus. Föredraget är på finska)
12.30 Paus
13.30 Mendelsohn’s Incessant Visions. Duki Dror, 2011, 71 min
15.00 Esitelmä. Juhani Pallasmaa, arkitekt: Elokuva, arkkitehtuuri ja todellisuus (Film, arkitektur, verklighet. Föredraget är på finska)
16.00 Eero Saarinen: The Architect Who Saw the Future. Peter Rosen, Eric Saarinen, 2016, 68 min
17.30 Föredrag. Nadja Bartels, museichef, Tchoban Museum, Berlin: Film Architecture of Weimar Republic: Reflecting the spirit of time
18.15 Lotte am Bauhaus. Gregor Schnitzler, 2019, 105 min

 

Lördag 30.11.2019

Kl. 11–21:35

Biosalen Bio Rex:

11.00 Välkommen: Tarja Nurmi och Kaj Martin
11.15 Kajsa Andersö och Tomas Boman presenterar sin film
11.30 The Nobel Snowflake – Gert Wingårdh tävlar om Nobel Center. Kajsa Andersö, 2018, 59 min
13.00 Lunchpaus
14.00 Sarah Bitter presenterar sin film
14.15 Enchanted Crimée – A multistoried Architecture. Sarah Bitter, 2018, 30 min
14.45 The Infinite Happiness (Bjarke Ingels Group BIG). Ila Bêka & Louise Lemoine, 2015, 85 min
16.30 Thomas Haemmerli presenterar sin film
16.45 I am Gentrification. Confessions of a Scoundrel. Thomas Haemmerli, 2018, 98 min
18.45 Whose City? Hans Christian Post, 2017, 54 min
20.15 Planeta Petrila. Andrei Dascalescu, 2016, 80 min

 

Foajén, 29–30.11.

I Bio Rex foajé förevisas en svit filmer och videor kring festivalens tema. De här föreställningarna är gratis för publiken. Non-stop.

  • BauhausWORLD: 1 The Code. 2 The Effect. 3 The Utopia. 2018, 3 x 42:30 min
  • The New Frankfurt. Paul Wolff, Jonas Geist, Joachim Krausse. 170 min
  • Bauhaus Media Art. Heinrich Brocksieper, Viking Eggeling, Werner Graeff et al. 2009. 76 min
  • Walter Gropius: His New World Home. Robert S. Barcelow. 1970, 12 min
  • Avaus. Ark Rex -edition: Avaus. 11 tapaa rakentaa parempaa kaupunkia (Inledning.11 sätt att bygga en bättre stad). Jonni Roos & Raimo Uunila. 2019, 52 min
  • Ett urval av den i London bosatta finländska arkitekten och filmskaparen Tapio Snellmans arkitekturfilmer. 40 min
  • A Beautiful Act. Ott Kadarik. 2019. 12 min
  • Jørn Utzon: The Man & The Architect. Lene Borch Hansen. 2018, 90 min
  • We do not thirst after scenography. The long story of Alvar Aalto’s church in Riola. Roberto Ronchi, Mara Corradi. 2018, 60 min

Foajéns filmförevisningar är gratis för publiken

Planeta Petrila 2016. 80 min. Regissör och manusförfattare: Andrej Dascalescu.

Biljetter

En dags biljett:
Vuxna 20 €
Studerande, pensionärer & barn 15 €

Två dagars biljett:
Vuxna 30 €
Studerande, pensionärer & barn 25 €

Biljetter säljs också på plats. Köp biljetter i förhand från vår webbshop:

 

Läs mera om filmerna:

Regi Peter Rosen, kamera Eric Saarinen, 2016, 68 min

Vår världsberömda arkitekt Eliel Saarinens och hans hustru Loja Saarinens son Eero Saarinen (1910–1961) hör till de förra seklets stora arkitekter. Bland annat TWA-byggnaden på Kennedy-flygplatsen i New York, Gateway Arch – den pregnanta stålbågen som blivit en symbol för staden St. Louis – samt otaliga byggnader för olika företag och universitet har gjort Eero Saarinen till den strömlinjeformade efterkrigstida modernismens mästare. Saarinen som hörde till arkitekt- och möbelformgivarparet Charles och Ray Eames närmaste krets var också själv känd som formgivare.

Eric Saarinen, barn till Eero Saarinen och med en karriär inom reklambranschen, färdigställde för ett par år sedan en fascinerande film om sin far som för honom förblev rätt distanserad. Eric och hans syster Susan såg inte sin far särskilt mycket på grund av dennes brådska och på grund av skilsmässan. Modern Lily Saarinen var känd som en talangfull skulptör. I enlighet med tidens sed tvingades hon långt att ensam ta hand om barnen.

När föräldrarna skilde sig var Eric i tonåren. Filmen blir liksom ett sätt för honom att på nytt bekanta sig med fadern efter dennes död och han besöker tillsammans med filmgruppen ett stort antal byggnader som fadern hade ritat. Det handlar om byggnader som sinsemellan är helt olika men som ändå följer de modernistiska formprinciperna, vi får stifta bekantskap med huvudkontor och kapell och en mycket imponerande ishall. Byggnaderna och deras omgivning betraktas också i fågelperspektiv; när man gjorde filmen hade man högteknologiska kameraförsedda drönare till sin hjälp.

Efter att ha upplevt sin fars byggnader och även satt sig in i faderns nya liv med Aline Bernstein Louchheim har Eric Saarinen som vuxen fått förståelse för dennes livsval. Han erkänner att han förlåtit fadern för att han insett att denne var en genial banbrytare för det moderna tänkandet och den moderna arkitekturen.

Filmen har tidigare visats i Finlands television på Yle Teema. Till sin rätt kommer den dock först på en stor filmduk.

Text: Tarja Nurmi, arkitekt SAFA

ECT WHO SAW THE of the PBS American Masters series
Eero Saarinen – The Architect who saw the Future, 2016. 70 min.
Produktion och regi: Peter Rosen
Samproducent: Making Movies, Kaarle Aho

Regi Gregor Schnitzler, 2019, 105 min

Lotte am Bauhaus

Det har gjorts flera dokumentärer och filmer för att hedra Bauhaus jubileumsår. En av dem är dramafilmen Lotte am Bauhaus som utspelar sig på autentiska platser och vars manus bygger på verkligheten. Filmen berättar om en talangfull möbelsnickares dotter som i Weimar blir förtjust i de glada Bauhaus-studerandena och som trotsar sin far, söker in till skolan och blir antagen.

Den talangfulla Lotte blir ändå tvungen att erfara att trots att man ivrar för jämlikhet i enlighet med Bauhausmanifestet så finns det inte riktigt någon plats för till exempel kvinnliga arkitekter. Huvudpersonen är ändå fullt ut med i planeringen av experimenthuset Haus am Horn som byggdes i Weimar. En mångsidigt begåvad kvinna hade dock inte på den tiden ett lätt liv.

Historien bygger på autentiska händelser. Också Lotte har sin motsvarighet i verkligheten. Hon hette Alma Siedhoff-Buscher och var bland annat med om att utveckla Bauhaus berömda byggsatsserie för leksaker.

Dramafilmens starkaste egenskap är att det är en berättelse som filmats i autentisk miljö, det vill säga i de byggnader, där skolan ursprungligen fungerade både i Weimar och i Dessau. Vi får också delta i de berömda bauhausfesterna och bekanta oss med de städer och trakter där den legendariska konst-, formgivnings- och arkitekturskolan för hundra år sedan fick sin begynnelse. Weimarrepublikens era 1919–1933 var både en tid av ny demokrati och en stark ny kultur, men också en tid av politisk turbulens.

Flera kända tyska skådespelare medverkar och berättar själva med iver berättar om de olika platserna och byggnaderna, där tevefilmen som är gjord för en storpublik är filmad.

Text: Tarja Nurmi, arkitekt SAFA

Lotte am Bauhaus, 2019. 105 min.
Regi: Gregor Schnitzler
I rollerna bl.a. Noah Saavedra, Alicia von Rittberg, Jörg Hartmann, Nina Gummich
Produktion: MDR, Das Erste

Reg. Thomas Haemmerli, 2018, 98 min

Den schweiziska journalisten Thomas Haemmerli har också jobbat som filmskapare. Hans roliga självbiografiska berättelse är liksom en boendekarriärskojares personliga syndabekännelse.

Haemmerli har som yngre deltagit i otaliga demonstrationer, varit med och ockuperat hus och till och med arresterats av myndigheterna. När han blev journalist och fick internationella, välbetalda och trendiga uppdrag fick han samtidigt möjligheten att bo på olika håll i världen, bland annat i Sydamerika.

I dokumentären visar han hur även Zürichs vackra centrum planerades att rivas och ersättas av fula betongbyggnader, ”bang bang bang”, och hur staden några årtionden senare liksom i smyg började fyllas av allt finare och dyrare lägenheter och områden. Det som höll på och skedde var en gentrifiering.

Tillsammans med Haemmerli får vi besöka flera filmarkiv, komma in i hemmen hos olika familjer och till och med se en placeringsbostad i Tbilisi, vilken är sympatisk men visar sig svår att renovera. Nomaderna som rör sig ute i världen och tack vare bredbandet kan jobba var som helst, och representanterna för den skapande klassen som är elegant medvetna om världens problem, utgör själva en del av ett ännu större problem. De fungerar som plogspetsar som slungar de gamla stadsdelarnas bostadspriser upp i skyn. I de bostadsområden som ligger i framkant för fenomenet kallat gentrifiering är människorna som syns i gatubilden alla nyinflyttade. Man hittar lattecaféer, barer som erbjuder artesanöl och företag som saluför specialdesignade cyklar i varje gathörn. Också områdets postnummer medför status.

Filmen är självironisk, belysande och rolig. I ämnena den tar upp ingår bland annat arkitektur, stadsförtätning, boendeutrymmen, rädsla för främlingar och stadsplanering samt den just nu så trendiga stadsutvecklingen. Filmen piskar lagom hårt den konservativa högern som präglas av utlänningsrädsla, och den del av vänstern som är försedd med en överraskande konservativ arkitektursmak.

Text: Tarja Nurmi, arkitekt SAFA

I am Gentrification – Confessions of a Scoundrel. 2017. 99 min.
Manuskript och regissör: Thomas Haemmerli
Produktion: Ican Films och SRF

Regi Andrei Dascalescu, 2016, 80 min

Oron för miljön har fått Europa att bli bekymrat också över kolgruvorna. I till exempel Ruhrområdet i Tyskland har gruvverksamheten körts ner redan för många år sedan.

Runt Rumäniens äldsta kolgruva, på en ort vid namn Petrila, har en hel liten stad uppstått med sina byggnader och sin samhällsgemenskap. När Rumänien anslöt sig till Europeiska unionen började man tala om att upphöra med gruvverksamheten. Traktens mäktiga män skulle ha löst problemet på ett enkelt sätt, det vill säga förbjudit hela verksamheten. Deras idé gick ut på att med hjälp av EU:s generösa penningstöd jämna hela Petrila med sina betongelementbyggnader och historiska gruvbyggnadskonstruktioner med marken.

Regissören Andrej Dascalescu har skrivit manuset till en obetalbar och inspirerande dokumentärfilm om den fruktbara föreningen av människor, anarki och konst. Vi får stifta bekantskap med livskraften hos en ort som ligger gömd på en avlägsen bakgård till Transsylvanien. Vi får till och med gå djupt ner i en kolgruva tillsammans med alldeles riktiga gruvarbetare.

Den före detta gruvarbetaren Ion Barbu är till sin själ också en konstnär. Han börjar med stöd av sina närmaste släktingar, ortsborna och gruvarbetarna försvara både lokalsamhället och de historiska gruvbyggnaderna och maskinerna. Hjälp får de av en expert på byggnadsskydd, en vacker kvinnlig arkitekt från huvudstaden Bukarest. Att försvara Petrilas byggnader, invånare och deras boendemiljö blir en hjärtesak för henne.

Betongelementbyggnaderna från den socialistiska eran, vilka utgör ett modernistiskt arv, och människorna på orten saknar trots allt inte hopp, säger den här filmen. En uppsluppet anarkistisk konst kan i bästa fall fungera som ett anslående hjälpmedel i kampen för lokalsamhället.

Text: Tarja Nurmi, arkitekt SAFA

Planeta Petrila 2016. 80 min.
Regissör och manusförfattare: Andrej Dascalescu
Producent: Anamaria Antoci

Regi Kajsa Andersö, 2018, 59 min

The Nobel Snowflake är en färsk svensk dokumentärfilm som granskar hur förslagen till en arkitekturtävling i två faser kommer till. Vi inbjuds att stifta bekantskap med Sveriges kändaste arkitekt Gert Wingårdh och hans byrå, som gått vidare till tävlingens utmanande slutfas.

Det handlar om Nobelcentrets nybyggnad på Blasieholmen i Stockholm, en plats som ligger precis bakom Nationalmuseum. Den högklassiga arkitekturtävlingen vanns slutligen av den engelska arkitekten David Chipperfield och hans byrå.

Regissören och filmfotografen följer med arkitektbyråns arbete under båda tävlingsfaserna. Vi får också ta del av snofsiga fester och Wingårdharnas sommarställe, med smeknamnet Torpet, i närheten av Göteborg. Gert dryftar tillsammans med kollegerna platsen som valts för tävlingen och om man under fas två i tävlingen måste följa principerna från första fasen eller om man kan tänka om helt och hållet och göra om förslaget. Filmens namn kommer från byråns sätt att lösa det problemet.

För tittaren som inte känner till arkitekternas arbetsmetoder ger dokumentären stor kunskap om arbetsmiljön hos en yrkesgrupp som lyfts upp på piedestal och arkitekternas oförtröttliga sätt att fila på planer och tävlingsförslag. På toppen är konkurrensen hård och dagarna ibland långa, men det ska vara roligt att komma till byrån. Idag är planeringsarbetet i hög grad ett samarbete. Någon måste ändå kunna säga det sista ordet.

The Nobel Snowflake är ovanligt intressant och även aktuell på så sätt att den tvingar oss att fundera på hur många nya och s.k. ikoniska stora byggnader man kan få att rymmas i en historisk, havsnära miljö. I Sverige har projektet, den föreslagna platsen för byggnaden och tävlingens slutresultat väckt en osedvanligt häftig debatt både bland experter och vanliga medborgare.

Text: Tarja Nurmi, arkitekt SAFA

The Nobel Snowflake. 2018. 59 min.
Regissör: Kajsa Andersö
Fotografi: Tomas Boman

Festivalen är ett samarbete med Arkitekturmuseet och Goethe-Institut Finnland.

Evenemanget har erhållit understöd av ATL Arkkitehtitoimistojen liitto och Safa Suomen Arkkitehtiliitto.