Ous kon­strun­da

Ibland kan det kännas lite segt att stanna upp inför ett videoverk. Det kan finnas underliga ljud i videorna och de breder ut sig över väggarna som på en bio, men man får ändå inte äta popcorn! De kan vara jääääättelångsamma eller fulla av bilder som växlar väldigt snabbt.

Det kan också hända att Ou rullar rakt förbi ett videoverk och ställer sig framför en målning i stället, för det är ofta lättare att koncentrera sig på målningar. Men å andra sidan är videokonsten fantastiskt intressant.

Ou har kommit på några tips om hur man kan se på videokonst. Välkommen med!

För Ou går det ofta så, att hen rullar fram till ett videoverk alldeles av en händelse och börjar fundera om hen har hamnat mitt i en berättelse. Videon kan ha en början och ett slut eller så kan den vara en oändlig loop. Ibland är videorna (mega)långa, ibland (pytte)korta.

Ou testar! Testet visar att man på en konstutställning kan titta på en video precis så länge man vill, bara en liten stund – eller rentav en hel timme om det känns så!

Om det inte finns någon berättelse i verket kan man hitta på en själv. Eller så kan man försöka se på videon på något annat sätt. Föreställ dig att följande video egentligen är en målning som rör på sig. Vilka färger och former ser du i videon?

Att måla en enso, alltså en cirkel med ett enda penseldrag, är ett gammalt japanskt sätt att öva upp sinnesfrid och koncentration. Cirkeln behöver inte ens vara perfekt rund, den ska bära spår av tecknarens hand.

Videon är gjord av en internationell konstnärsgrupp som heter teamLab. Gruppen har hudratals medlemmar, häftigt! En del av dem kan teckna eller göra musik, andra är bra på att kläcka idéer och en del är jättebra på datorer. Tillsammans funderar de på hur man kan visa bekanta saker på ett nytt sätt, som till exempel i verket Enso.

I Enso har ett penseldrag som man vanligtvis målar på papper överförts till en video. Om cirkeln var målad på papper skulle man inte kunna dyka in i den på samma sätt som i videon. I den här videon roterar cirkeln, så man kan se den från många håll. Penseldraget ser ut att vara närmare och tydligare än om det hade målats på papper.

Inspirerad av den gamla övningen beslutar Ou att försöka slappna av framför Enso. Ou andas djupt in och sedan långsamt ut. Gör det du också. Du kan också rita en fantasicirkel i luften eller med handen följa med hur cirkeln växer fram på videon. Hur ser din Enso ut? Är den färggrann eller taggig? Kanske är den oval eller jättetjock?

Ou funderar på hur hens egen cirkel kunde se ut … men inser sedan att hen ju är en cirkel själv!

Enso är ett videoverk som du kan se i museets foajé. teamLab: Enso, 2017, mediakonst, 18min 30sek (loop) © teamLab, courtesy Pace Gallery

Ou märker att videokonst kan se annorlunda ut beroende på om man tittar på den sittande eller stående. På en konstutställning finns det inte nödvändigtvis stolar eller bänkar, som på bio. Ou byter plats, först till höger och sedan till vänster. Det går också att se på videokonst på riktigt nära håll (huj) eller sen på riiiiktigt långt håll, bakom ett hörn. Eller rentav liggande på golvet eller uppochner (jo, det går att göra så också på ett museum, så länge man är försiktig).

Pröva på olika vinklar och avstånd!

Konstnären Anna Estarriolas verk Transportabelt altare med en gudomlighet är mindre än en flyttlåda i papp. Ou trodde att alla videoverk ska ses på en stor skärm. Men det stämmer inte! En del verk är pyttesmå.  

Konstnären har gjort ett resealtare i behändigt format, så man kan bära det med sig om man vill. Ett altare är ett bord eller en upphöjning där man kan hålla religiösa ceremonier, till exempel be böner. En klippa kan också fungera som ett altare!  

På videon i resealtaret ser vi en liten människa. Hon städar, skalar potatis och verkar torka av själva glaset på videon, som om hon torkade ett fönster inifrån. På baksidan av altaret syns en liten dörr och en liten trappa. Är det den vägen som den lilla människan tar sig in och ut ur altaret? Ou undrar var hon finns på natten, för hon syns ingenstans! Ou har kollat. 

I det här verket är videon en del av resealtaret i trä, så det går inte riktigt att se verket utan altaret. På utställningar kan det ibland finnas flera videor bredvid varann, eller till och med på varann, och då är det meningen att de ska visas tillsammans. Ibland spelar det inte så stor roll hur videon visas och i vilken omgivning. Det är något du kan fundera på nästa gång du går på en konstutställning.  

Anna Estarriola: Transportabelt altare med en gudomlighet, 2015,
installation / enkelkanalsvideo, snidat trä, piedestal, 45 × 50 × 45 cm
Videodokumentär: cameran: Jukka Kiistala, video edit: Anna Estarriola

I ett videokonstverk kan det hända mycket, så mycket att det kan vara svårt att förstå tanken bakom det. I videokonst används ofta också ljud, förutom bilder. Då kan du försöka blunda och uppleva verket bara genom ljudet. Vad hör du för ljud i verket? Eller kanske museibesökaren bredvid dig har skor som klapprar mot golvet eller byxor som prasslar? Vad berättar de ljuden?

Hur är det om du är hemma, i parken eller på skolgården, eller om du sätter på din favoritmusik? Blunda för ett ögonblick och fantisera – hur skulle den video se ut som passar ihop med ljudet? Kan du fantisera fram en värld som har en helt annan färg eller som till exempel rör sig supersnabbt? Finns det någon berättelse i den eller inte?

Om videon inte har något ljud händer det att Ou hittar på egna repliker åt människorna i verket, precis som när hen leker med sina vänner.

Ibland tycker Ou om ett verk och riktigt njuter av det. Och ibland inte. Det är bra att komma ihåg att man inte behöver förstå videokonst eller tycka att den är vacker. Som med all konst får du ha en helt egen åsikt om den! Ibland gör konstnärer också sådant som de hoppas att ska göra människor lite förvirrade.

Ou märker att ett videoverk kan stanna i minnet en lång tid efter att hen har sett det, oberoende av om det var fint eller inte. Kanske konsten har lyckats med sin uppgift då?