På spaning efter kontakt

Laitela, Ismo Laitela

Jag är Laitela, Ismo Laitela. En karl som hela Finland känner, en MAN som lånar skådespelaren Esko Koveros skinn! Jag är den mest långlivade karaktären i Finlands mest långlivade dagliga såpopera. Hans väsande mansröst kan man höra i högstadiets korridorer i SinäTuubaPaskat på eftermiddagarna och varje kväll klockan 19.30, när man blundar, är Ismo också där.

Jag existerar i det finska medvetandet, trots att jag inte är på riktigt. (skrattar) Jag skämtar! Jag är visst på riktigt. Jag är pappan som bankar på sin homoson, jag är Facebook-kommentarerna under Hesaris rödgröna kolumner. Finland är inte rödgrönt utan blåvitt. Och den som börjar tala om färgblindhet ska inte riva i gamla sår. Jag är Finland. Jag är det krigstrauma som vi fortfarande bär på i vår stumhet och självmordsstatistik. Tro mig. Jag är antagligen var och en som tittar på Kverulanten men inte en enda av medlemmarna i DREAMGIRLS. Vad då för DREAMGIRLS?

Laitela, Ismo Laitela. Jag är ISMO! Men ingalunda den Ismo, som trängde in i det finska medvetandet den 26 januari 1999. Ja, nog är det så att Laitelas pojke är en förändrad man. Jag slår inte längre. Ismo slår ju inte längre. Jag kan vara transfobisk, för min homoson påpekar att jag inte får vara det. Jag kan kalla en transkvinna för före detta man, eftersom jag leder henne till altaret. Alla mina tv-synder gottgörs för jag är korkad, dum och Ismo … Ismo får göra vad som helst.

Jag existrerar enbart för utan mig skulle hela min värld rämna. Utan Salkkarit finns ingen Ismo och Ismo finns inte utan Salkkarit.

En gång hade jag en dröm, en mardröm. Jag vaknade i fullt upplysta kulisser. Ändå brände lamporna dunklare än förut. Jag tittade ut genom kulissfönstret och såg Rönngatan brinna. Rönngatan förvandlades till Villagatan på det sätt som den förvandlas för alla de 90-talsbarn som växte upp med Salkkarit och sedan flyttade till Helsingfors och glömde bort serien. Glömmer mig! I mardrömmen smälter min 20-åriga värld bort, nu är det bara Elias Gould som sjunger och knäpper på gitarren om den här platsen. Vad vet Elias Gould om någonting?

I Had A Sex Dream About My Best Friend

I had a sex dream about my best friend. I had a sex dream about my best friend. På engelska gör det inte ont att säga det. Den var liksom en sommarnatts dröm, miljön var lånad från något av våra miljoner minnen tillsammans. Vi var ute på öl och så gick vi till Hese och det var helt normalt men så såg jag på när du dippade sojapinnar i den där enda veganska dippen och så hoppade drömmen liksom. Och du vet när man är närvarande i drömmen men ändå liksom iakttar situationen på avstånd, som en fluga? Vi var i fyllan hos mig men det var inte min bostad. Dina tänder var på min hals och din tunga var i mitt svalg och jag dränkte mig i din famn … I had a sex dream about my best friend. Eller jag var inte din bästa kompis i drömmen, för bostaden var ju inte heller min, jag var nån annans. Jag drömde om dig tillsammans med nån. Hemma hos sig hade typen den där samma svartvitrandiga Ikea-mattan som ungefär alla har, men hen hade den först på nåt sätt.. På det sättet var hen bättre, egentligen på alla sätt och just för dig. Du hade det så bra och jag tänkte i drömmen, eller egentligen tänkte jag inte, jag bara kände det, jag bara visste att du skulle vara den rätta. Nu när vi ses så känns det som om jag träffade en kändis, jag vet inte riktigt hur jag ska vara och jag måste andas djupare och säga smartare saker och nu när jag säger det här högt så tror jag att jag har förändrats. Så jag funderade på att om det fanns en sån där Black Mirror -teknologi att du skulle kunna se på min drömkatalog och säga om det nu var jag som var med dig i min dröm. För om det var jag … för om det inte var jag så kan ni dra åt helvete från min dröm. Nätterna är annars också långa när man drömmer att man knullar sin bästa vän. Tja. Det gör nog tydligen ont att säga det.

Oktavpoliser

Vad drömde du?

Jag minns inte vad jag drömde men när jag vaknade var jag alldeles fruktansvärt trött. Alltså så satans trött. Jag sov sju timmar, vilket är helt okej, eller liksom det är inte så där åttaåttaåtta, det som mammorna till vissa lyckligare människor talar om, men det går att leva på sju timmar. Eller för fan, det finns de som lever på bara fyra timmar. Också i högstadiet var jag sömnlös hela tiden men shit att jag är trött nu.

Natten innan sov jag nio timmar och vaknade inte en enda gång men klockan sju när min Iphone väckte mig vägde mina ögonlock, armar och ben och alla tankar tungt. Dom vägde, dom vägde så… Så jag skippade alla mina föreläsningar för dagen och tog en middagslur på sex timmar. Sex timmar. Jag vaknade till mörker och jag vaknade trött. Så kom jag att tänka på den där gången på jullovet någon gång i åttan när jag hade vakat nätterna i ända på nätet och gick och la mig tidigare än vanligt. Typ klockan två. Så vaknade jag kring fyra och tänkte fan också Mimmi, nu sov du ända till eftermiddagen igen. Jag drog byxorna på mig och tänkte kila över till mormor som bodde granne med oss för att äta italiensk sallad, vi brukade laga flera hinkar av den till jul. Det är garanterat mitt enda goda julminne. För mormor var det helt okej att blanda den italienska salladen utan skinka, det var min första eller andra jul utan kött. Eller kanske vi bara fixade en separat sallad åt mig. Jag vet inte, men den lagades i alla fall och jag åt hinkvis av den.

Men när jag märkte att ingen annan därhemma var vaken tittade jag på klockan på nytt och fattade att den var fyra på morgonen. Jag hade min första IPhone och jag hade ställt in den där AM/PM-klockan, jag var så häftig. Klockan var fyra AM. Jag hade sovit några timmar. Jag var nog säkert trött då också men jag skämdes över tanken att ha sovit så länge. Det vägde tyngre. Jag skäms alltid om jag har sovit till tolv. Fy fan. Jag saknar mormor. Jag träffar henne alltid i mina drömmar och jag känner mig så lugn då, det är konstigt. I själva verket är det jättekonstigt och sorligt, i drömmen pratar jag och mormor eller så berättar jag om skol- eller teatergrejer för henne eller till exempel att jag håller på med ett verk till ett jävla fenomenalt konstmuseum och jag tror hon var stolt, jag vet inte. Kanske hon frågade hur då fenomenalt? Jag frågade om jag kan hämta inspiration från hennes fönsterbräde. Från Hermesetas, nervdroppar, en dödsannons och allt möjligt sådant.

I kommentarerna till sitt eget FB-inlägg skrev mamma att hon mera sällan funderar ”tänk om” men om mormor hade sett mig hålla mitt studenttal skulle hon säkert ha varit ganska till sig. Det fick mig att gråta. I mina drömmar ser jag alltid mormor och när vi träffas finns det en insikt eller en fotnot av att hon är död. Men på nåt sätt stör det liksom inte, jag bara tänker att det är så fint att ändå få träffa henne. Där finns alltid en liksom lite vemodig önskan om att känslan skulle kunna nå den här verkligheten, en annan värld, den verkliga världen, men det är mindre viktigt i drömmen. Efter de här drömmarna vaknar jag alltid ganska sorgsen men ändå liksom tröstad. Jag vet inte om jag är fullt så trött då. Nu när jag funderar på det här kom jag att tänka på att jag ännu måste se min lillasyster med vita mössan på huvudet, om hon vill ha en sån. Eller bara se henne som en krisande tjugoåring. Så där att hon borde veta vem hon är och att det inte gör nåt om hon inte vet, men det skulle vara ljuvligt att bara se det. Och krama om henne. Så att hon blir generad och det gör ont i revbenen. Och jag måste se träden på Tavastgatan växa tillbaka. Det vill jag faktiskt se. Och spåran i Tammerfors över huvud taget. Men jag vet inte om jag vill se när Salkkarit [Dolda liv] slutar, på sätt och vis är jag skiträdd för det. Liksom löjligt mycket. Både för att serien inte kan avslutas på ett bra sätt och för att då måste nån annan serie ta över titeln som Finlands Uslaste Serie. Tänk om jag jobbar på en sån serie? Ganska många typer i Salkkarit gick i samma skola som jag. Fan också.

På sjätte dagen somnade Gud i soffan och hann inte till könsmötet på söndagen, så Gud helgade söndagen åt att vila. Vi andra på to do-listan blev outrättade. Gud kunde i alla fall sova.

Vad har det här inlägget med mig att göra?

Det har det inte heller. Jag orkar inte tala med den här världens regler.

Ah, okej.

Jag är utled!

Jag är utled på min hand, egentligen på dem båda, alla mina senor och leder. Jag är led på hela världen. Världen är bara en skrivbordslåda med lagar. Världen vaktas av oktavpoliser av något slag, som ifrågasätter allt i mig som är mitt eget. Jag är utled, uttråkad, trött, utmattad, gripen av fatigue, trött som Lou Reed i den där ena låten eller led som alla mina döda katter. Alla mina döda idéer, röster, ansikten och alla mina jag. De där oktavpoliserna eller vad de nu är pekar sönder allt i mig utom min lunga. Oktavpoliserna ifrågasatte mina stämband och porslinskinder och klippte av alla mina lockar. Det är ödets ironi att jag andas i en skral kropp och pumpar ut blod i lemmar som inte är mina. Jag är ingen Jukola-Jussi. Jag är inget annat längre än fel. Jag har bara en dröm.

Jag drömmer om att dansa med en prickskytt. Jag drömmer om en tango med en prickskytt. Han skulle plocka upp mitt panelhöne-jag i utkanten av balsalen, snurra runt mig som alla de där karusellerna som mamma inte hade råd att låta mig åka.

Och så skulle prickskytten böja mig ner en sista gång. En sista böjning och så skulle han skjuta ett hål i min hals, här vid adamsäpplet.

Han skulle inte ens behöva pricka. Där sitter knölen och bara väntar på en fullträff. Ni skulle också få skjuta mig i naveln, påminnelsen om att jag har fötts till den här världen och det här skinnet.

Det är inte ändamålsenligt att tala om drömmar.

Det är inte ändamålsenligt att tala om drömmar.

längtan,

nostalgi,

sorglig nyhet

ledsam

pms,

mens,

hormoner

skam,

rädsla

ensamhet

melankoli

ur tomma

intet

———-

att ta avsked och

—————–

rädslan

för att

avskedet är
slutgiltigt

——————————————————

Den andras illa
mående

vanmakt

———————————————–

Jag hoppade över frukosten, för i skolan var jag tvungen att äta ens lite. Annars skulle kompisarna ha tyckt att det är konstigt.

I går åt jag ingenting före klockan sex.

Jag drack fem koppar kaffe och drack tre flaskor vatten för att inte känna av hungern.

Jag åt en påse råa morötter, för de innehåller bara lite kalorier.

I går åt jag sojayoghurt och en hel vattenmelon.

Jag köpte chokladstänger i fyra olika butiker för att kassan inte ska fatta att jag äter dem alla.

I kassakön i matbutiken tänker jag hela tiden på hur andra stirrar på mig och mina inköp.

Jag gick en frenetisk 17 kilometers promenad efter att ha ätit en pizza med mina vänner dagen innan.

Jag ljög för mamma att jag ätit lunch och mellanmål under dagen. I verkligheten var yoghurten till kvällsmål det enda jag åt den dagen.

Efter att ha gått 15 km beslutade jag att mitt kvällsmål blir två råa morötter. Till slut åt jag en örfil, en påse morötter, läsk, tre smörgåsar och en halv chokladplatta.

Jag kan inte ha mat hemma, jag är rädd för att jag ska vakna på natten och äta upp allt som finns.

Jag åt Pirkka-jordnötssmör direkt ur burken efter att ha fastat hela dagen. Jag kunde inte sluta.

Jag tänker på mat hela tiden.

Jag måste ljuga att jag redan hade ätit.

Jag börjar le panikartat när någon frågar varför jag inte kommer och äter med dem.

Jag räknade ihop kalorierna i en burk kvark, en banan, grötflingorna och kaffet och gick på en tvångsmässig promenad. Jag gick 10 km och bestämde mig för att inte äta nåt på kvällen.

Trots mitt beslut att inte äta åt jag tre smörgåsar i rad och ett paket glass.

Jag kan inte sluta äta.

I två veckor använde jag laxermedel varannan dag.

Jag vet att två varma måltider om dagen inte är för mycket.

Jag är livskraftig när jag känner av ketosen.

En banan innehåller lite mindre än 100 kalorier.

Vete gör en uppsvullen.

Hungern ger klåda.

Min mens är sparsam och min andedräkt luktar ketos.

Jag sparade en perfekt Instagram-bild för att motivera mig att inte äta i morgon.

Ingen misstänker att jag har en ätstörning.

Jag håller hela tiden uppe en fasad.

Jag ljuger hela tiden om nånting.

Jag iakttar vad andra äter.

Jag blir bekymrad om nån har ätit mindre än jag.

Det finns dagar då jag äter rätt och mycket.

Vad betyder det ens att äta rätt och mycket?

Jag blir lätt uppsvullen.

Jag är sjuk.

Att sluta skulle vara att misslyckas.

Att äta är att misslyckas.

Att låta bli att äta är att misslyckas.

Att misslyckas är den värsta möjliga situationen.

Jag misslyckas dagligen.

Jag ska kanske börja röka för att hålla hungern borta.

Jag bestämmer mig för att äta en nektarin. Så äter jag alla tre.

Jag kan inte ha mat hemma, jag äter allt som finns i skåpen.

Jag kan inte behärska mig.

När jag var liten sa man att jag ska njuta av att äta nu, för som vuxen lägger sig allt bara på hullet.

Nu är jag vuxen.