The Secret Capital of EGS:

This content requires cookies.

Change cookie settings

Vi inleder rundturen vid porten till republiken EGS huvudstad, i skydd av taket om vi överraskas av sommarregnet. Klockan slår ljudlöst i tornet men den slår aldrig jämnt.

Denna öppna plats är till för vandrare och försäljare. Under olika tider har små lerklickar och eldvatten bytt ägare, och färdmedel, allt från bussar till elsparkcyklar, har fört besökare hit från när och fjärran. Under sommarnätterna har luften doftat av varm asfalt och hav, blandat med sprejfärg, rök och blöta yllekoftor.

Härifrån har man flytt krig och hit har man kommit för att söka skydd från krig, i ryggsäckarna har man burit fotografier av nära och kära, reseskildringar och nya kreativa målarfärger och tuschpennor.

Klocktornet på den öppna platsen har bevittnat större och mindre världsomvälvande händelser. Många festprissar har kollat på tornet om den sista nattbussen redan hunnit avgå och ibland har avgörande vändpunkter i historien ristats in i tornets sidor.

De vuxna var rädda för såväl bombningarna som bombingarna.

Klockan rör sig inte alltid jämnt och emellanåt korsas de olika tideräkningarnas stigar. Så gick det till exempel en vinter i slutet av 1980-talet när man genomlevde kalla krigets sista år i Helsingfors och de stora stamvandringarnas tid pågick i republiken EGS. Crewen kämpade om att ta sin egen plats på stadens väggar samtidigt som stormakterna i öst och väst mätte varandra med missiler. Graffitimålarna rörde sig i kvällsskymningen som gerillasoldater: lätta ryggsäckar, snabba steg, egna kartor och hemliga tecken.

Det kändes som om hotet om ett kärnvapenkrig svävade över världen. I staden avlyssnade spioner beslutsfattarna med sina antenner och Kekkonens vålnad rörde sig i gränderna mellan de före detta bostäderna som förvandlats till affärslokaler. De vuxna var rädda för bägge krig, såväl bombningarna som bombingarna.

Den vintern vände den vanliga världen sina blickar mot två stormaktsledare: Ronald Reagan och Michail Gorbatjov och det robotavtal som de undertecknat, enligt vilket en hel klass med landbaserade medel- och långdistansrobotar skulle förstöras. Avtalet var så exceptionellt att det stoppade visarna på Domedagsklockan, närapå i sista ögonblicket, för de stod redan på sex minuter före totalförintelse.

Doomsday Clock hade i decennier tickat mot midnatt, alltid ett steg i taget i och med varje dumt beslut. Klockan mätte inte tiden i sekunder utan i politiska beslut, konflikter och i huruvida människosläktet lärde sig av sina misstag.

Samtidigt som Gorba och Reagan lade ner pennorna målades namn på klocktornet – namn som inte bad någon om lov. Det var de unga konstnärerna MCD127 och Atomik från crew INC som var i farten. Crewet hade sitt huvudkvarter i huvudstadens norra delar, men dess medlemmar var suveräna härskare över centrum. EGS, Fame och hela resten av Totals-crewet från Skatudden följde förstummade med INC-konstnärernas bedrifter.

Svart sprejfärg visade att historien inte bara skrivs vid förhandlingsborden.

Den vintern gjorde MCD127 och Atomik sig själva legendariska, när de sprejade sina namn ovanpå varandra på tornväggen, med bokstäver lika höga som själva byggnaden. Knappt hade den svarta Master-sprejfärgen hunnit fästa vid tornets putsade yta när det hördes en röst ur konstruktionerna, likt ett utrop ur fjärran: ”Five! Four! Three! Two! One…”

Marken vibrerade och tornets visare började sakta och värdigt ticka bakåt. Domedagsklockan hade äntligen börjat dra sig undan förintelsen. Till det krävdes två modiga ungdomar och svart sprejfärg framplockad ur en Salomon-ryggsäck. Namnen som dykt upp på tornvägen gick aldrig att putsa bort helt och hållet. I rätt ljus och sinnesstämning syns de fortfarande.

I republiken EGS antecknades händelsen som ögonblicket när två namn, en ryggsäck och svart sprejfärg visade att historien inte bara skrivs vid förhandlingsborden. Ibland tar visarna en annan riktning först när någon vågar måla på väggen.

Efter detta har tideräkningarna igen fjärmat sig långt från varandra. Kekkonens vålnad har dragit sig tillbaka och dess plats har intagits av den galna konsumtionens gula spöke. I närheten vakar en enorm tennsoldat till häst över ett hav av inköpskassar.

I republiken EGS tickar klockorna också i dag i lugn och ro framåt och bakåt, och domedagsklockan är på dagsidan. I den vanliga världen pekar missilerna åter mot skyn, krigsherrarna vässar sina sablar och Domedagsklockan visar en minut och en sekund före midnatt. Vem skulle i dag måla duvor bland hökarna? Den vanliga världen skulle än en gång behöva någon som kan vända klockan bakåt.

När du är redo, vänd den öppna platsen ryggen och börja gå mot Medborgartorget och Tölö sjölandskap.

New Letters from International Penpals, 2025, blandteknik på duk, detalj.