Utställningsguide: Generation 2026
Utställningen Generation med konstverk av 15–23-åriga konstnärer ordnas vart tredje år på Amos Rex. Utställningen ger en unik ögonblicksbild av en framväxande generation kreativa unga människor, varav flera ställer ut sin konst offentligt för första gången.
Deltagarna utses av en jury som omfattar Amos Rex teamet, konstnärer från tidigare Generation-utställningar och externa experter. De enda urvalskriterierna är att du måste vara i rätt ålder och ha en koppling till Finland. Det finns inga kreativa begränsningar.
Generation 2026 är fjärde upplagan av utställningen.
Snowdrop Áine-Fae Belmont | Duc Anh (Ducky) Cong & Nguyet Minh Hoang | Erial Dolores | Tara Haikka | Aarne Heikura | Rosa Helenius | Rauha Helin | Eeli Hilme | Eino Intosalmi | Eevi Kaila | Elli Kavén | Tekla Kokkonen | Paavo Kärki | Konsta Laaksosaari | Emilia Lehikoinen | Hafsa Mahamed | Stanislava Ovchinnikova | Sofia Parland & Erix Aboltins | Lena Patta | Veera Pelkonen | Arvi Penttilä | Aarni Pieski, Eeva Airavaara, Lilja Kervinen & Lucian Lovén | Gabriella Presnal | Esteri Punin, Elsa Kerava, Aaro Uusitalo, Iiris Itäkannas & Joanna Linnapuomi | Ly Rahtu | Rafael Rainti | Viola Rauta | Tapio Rokkonen | Elli Roth | Lari Rouvinen | Oiva Rytkönen | Melissa Sende | Nóra Somos | Taika Sorjonen | Alva Strang & Rafael Denisov | Leo Terävä & Aliina Kemppainen | tibs | Vilma Tietäväinen | Aura Tiira | Veikka “pvp” Toivari | Sani Tolonen | Victoria Torboli | Siiri Torvinen | Siiri Turpeinen | Johan Urrutia | Iida Viio | Sofia Vuorenmaa | Helmi Westerlund | xyny | Mira Özdemir
Snowdrop Áine-Fae Belmont
Snowdrop Áine-Fae Belmont är en multimediakonstnär som skapar immersiva upplevelser som inte lämnar publiken opåverkad. År 2024 inledde hen sine studier vid Bildkonstakademin i Helsingfors. Belmont har visat sina verk under evenemanget Nuori Taide 2025, vid Finnkino, Galleriet Maa-Tila, Sibelius-Akademin, Bildkonstakademin i Helsingfors och flera andra platser. Hen vann första pris i tävlingen Digital Big Screen 360° år 2024.
En version av konstvärket som framförs vid Generation 2026 presenterades vid PAU-festivalen 2024.
Dance of Silence
2026, performance
”Dance of Silence är en performance som inbjuder till att dansa i tystnaden och tomrummet.
Konstnären dansar tyst genom museet och det enda som hörs är ljudet från pärlorna hen bär. Hen befinner sig i ett meditativt tillstånd medan hen rör sig, synbarligen inte medveten om dig trots att du är en del av verket. Du är välkommen att följa dansen men kom ihåg att vara tyst och närvarande.
Genom att skapa kläder och dansa ijaw-danssteg utforskar jag mitt kulturella arv som en ijaw, en medlem av den nigerianska minoritetsstammen. Den virkade klädseln dekorerad med pärlor och traditionella ting är inspirerad av mitt arv.”
Duc Anh (Ducky) Cong & Nguyet Minh Hoang
Duc Anh (Ducky) Cong och Nguyet Minh Hoang träffades i gymnasiets musikklubb i Hanoi. Deras vänskap och gemensamma passion för konst ökade när de började skapa digitala konstverk tillsammans. Efter att de gått ut gymnasiet började de studera vid konstuniversitet i olika världsdelar men upprätthöll kontakten genom sena kvällssamtal. Medan minnena från gymnasietiden bleknar är deras driv detsamma: de blandar vietnamesisk kultur med design, berättelser och visuella element färgade av personliga upplevelser.
Tết – Vietnamese Lunar New Year, Reimagined
2022–2026, deltagande installation
”Serien The Lunar New Year – Tet sprang ur vår önskan att fira och dela med oss av de traditioner vi växte upp med.
Månårskalendern delar in tiden i tolv, ett år långa cykler som alla bär varsitt djurs ande: råttan, oxen, tigern, katten, draken, ormen, hästen, geten, apan, tuppen, hunden och grisen. Denna cykel är parad med tio himmelska stammar (Giáp, Ất, Bính, Đinh, Mậu, Kỷ, Canh, Tân, Nhâm och Quý), var och en förbunden med yin och yang och de fem elementen (metall, trä, vatten, eld och jord). Tillsammans bildar de ett system som formar hur vi uppfattar tid, riktning och sakers karaktär.
Genom digital konst återskapar vi traditionerna, modet och arkitekturen i Vietnam under Tet och vi bjuder in dig till denna festliga rytm och tidlösa skönhet.”
Erial Dolores
Erial Dolores är ödemark. Förvirrad, nyfiken och billig. Hen är en elektronisk musiker och multidisciplinär konstnär som försöker hitta sin plats i världen. Hen arbetar med upphittade medier och föremål; genom att remixa, ge dem ny betydelse och resonans.
Erial, Daniel, James.
Konstnären bär många masker och namn.
hechizo
2025-2026, ljudinstallation
”Vi vänder oss till konsten när ord och tankar inte räcker till för att förstå oss själva.
Jag är rädd gör framtiden, nutiden och skräpet. Som art har vi förgiftat vattnen i vårt sökande efter storhet. Någon tvättar sina kläder i detta förgiftade vatten. Någons trasiga telefon är någon annans chans att skicka in en arbetsansökan.
I vår hybris slänger vi bort saker och förväntar oss att de ska glömmas bort.
hechizo är ångest. Det är den molande känslan av att skräpet lever och att det i något skede kommer att slå tillbaka.”
Tara Haikka
Berättelsen är ett budskap och komedin dess vässade språk. Allvarliga ämnen förlorar inte sin mening när de kläs i skratt, tvärtom, de blir enklare att närma sig, mer mänskliga, en del av vardagen.
I manusförfattaren och regissören Tara Haikkas filmer fungerar humorn som ett centralt verktyg för att bearbeta svåra ämnen och samhällsteman. För Haikka är film en delad upplevelse som tillhör alla. Att nå publiken är inte en kompromiss utan ett ändamål: utan åskådare lever berättelsen inte.
Päivänkakkara
2024–2025, video
”Tre kvinnor som inte känner varandra möts i skogen och märker oväntat att de delar samma hemlighet.
För ett par år sedan frågade en ung man mig om jag någonsin har pruttat. Frågan var naiv men mitt svar avslöjade något djupare: naturligtvis inte. Varför avvisade jag något så mänskligt?
Päivänkakkara är en film om skam, kvinnlighet och gemenskapens kraft.”
Aarne Heikura
Aarne Heikura bor i Helsingfors där han studerar för en examen i landskapsarkitektur. I sitt konstnärliga arbete utforskar han teman såsom måttlighet, fulhet, naivitet och påhittade framtider. Aarne dras till observationer, lån, återanvändning och han tycker om att ställa saker och ting på ända.
Have a seat
2025, skulpturinstallation
”En del platser är inbjudande, andra frånstötande. Första gången jag mötte fientlig design var som barn på en kollektivtrafikhållplats i min hemstad. Sedan dess har jag fortsatt fascineras av makt och dess uttryck i det offentliga rummet.
Med denna serie av obekväma stolar ville jag utforska besvikelsen som vi upplever när vi ser tecken på att vara ovälkomna på en plats. Jag ville undersöka den mänskliga nyfikenheten på våld och ämnet obekvämhet i allmänhet, både i dess fysiska och i dess psykologiska form. Jag tycker om att titta på och använda humor som ett verktyg för att se fenomen i ett nytt ljus.”
Rosa Helenius
Helenius styrs i sitt konstnärliga arbete av att öppna stora och komplicerade känslor genom visualisering och historieberättande. Konstverken utgår från hens egna upplevelser och tankar som hen i första hand behandlar genom att teckna och måla. Nu för tiden hör också keramik och animation till arbetsmetoderna varav särskilt animation blivit ett sätt att konkretisera den egna inre världen. I Helenius konst är det viktigt att prova och undersöka tekniker och material och därigenom finna en vilja att hitta nya sätt att uttrycka sig själv.
Muutokset
2024, keramikinstallation
”Muutokset ingår i mitt lärdomsprov för kandidatexamen i design. Tanken var att kombinera två saker som intresserar mig: animation och keramik. Vad händer om man undersöker keramik som ett pappersaktigt underlag och närmar sig keramiken ur den traditionella 2D-animationens synvinkel? Animationen görs med hjälp av gravyr och glasyrförändringar på plattorna.
Keramik är som material oberäkneligt vilket tvingar en att ge upp kontrollen. Materialet är en anmärkningsvärd berättare som ger animationen förändringar och textur. Videon inbjuder till att undersöka enskilda plattor närmare.”
Rauha Helin
Rauha Helin är en bildkonstnär som huvudsakligen arbetar med fotografiska metoder. I sin konst är hon intresserad av bildens dokumentära karaktär och bevisvärde. Hennes bildspråk tar intryck av den upplevda och sedda världen, samt hennes egna personliga observationer av verkligheten. Via dessa undersöker hon hur blicken riktas och är närvarande samt vad detta sammantaget innebär. Helins verk har varit med i flera olika grupputställningar och publikationer.
Katoan katseelta
2025, fotografiinstallation
”Kameran ersätter spegeln. Utseendet vävs allt tätare samman med vår identitet. Vi är våra bilder.
Katoan katseelta är en performativ studie som tar avstamp i frågan: kan jagbilden förändras om man inte ser sig själv under en tillräckligt lång tid? Genom konstverket utforskar jag hur såväl fotografier som spegelbilder påverkar jagbilden i utseendesamhället.
Anvisning: gör dig av med något som du har lärt dig är viktigt för din jagbild, öppna ditt sinne och skapa nya mönster.
Verket består av 140 dagliga självporträtt och dagboksanteckningar från fem månaders tid.”
Eeli Hilme
Eeli Hilme arbetar huvudsakligen i gränslandet mellan ljudkonst och musik samt med fotografi. Som konstnär styrs han av långsamhet och overksamhet. Såväl när han fotograferar som när han arbetar med ljud är materialens dokumentära karaktär det viktiga. I sin konst försöker han vara en bro mellan det privata och det offentliga, det konkreta och det abstrakta.
Ultima Thule (susurrus)
2026, fotografi, ljud
”Ultima Thule (susurrus) är en översikt över det betydelselösa – nihilismens eskapistiska sida som kan återfinnas om man betraktar något från rätt vinkel. Jag behandlar nihilismen framför allt med glädje och optimistiska ögon.
I fotografierna har jag strävat efter att spara mina fixpunkter som jag använde för att orientera mig på fjällsluttningen i en förblindande snöstorm. Under dessa blinda ögonblick hittade jag en lämplig vinkel och kände mig lättare än någonsin. Verket är på samma gång ett dokument och en konstnärlig tolkning där den vardagliga verkligheten får en ny betydelse.
För ljudkonstverkets del stämde jag de lägsta tonerna genom att störa en kassettbandspelares funktioner. Kassetten saktade ner precis tillräckligt mycket och tonhöjden placerade sig mellan två toner, utanför det bekanta tempererade systemet.”
Eino Intosalmi
I sina experimentella spelkonstverk kombinerar Eino Intosalmi datateknik och estetik. Han fascineras av saker och koncept som vid en första anblick inte passar ihop och tycker om att använda intensiva, surrealistiska effekter i digitala medier och digital musik.
memory leak garden
2025, videospel
”Något slags ritual. En översikt över en abstrakt dystopi. En grupp begravda statyer. En mörknad skyskrapa. Utsikt över en tillsluten existentiell nivå. En hög med kroppar. Färger, former och koncept skälver i luften. Kantiga figurer följer varje rörelse du gör.
Virtuella utrymmen som spelaren kan undersöka fritt och i egen takt har alltid intresserat mig. Det här konstverket har varken en början eller ett slut, utan man kan börja undersöka det från vilken ända som helst och sluta var som helst.”
Itäkannas Iiris, Kerava Elsa, Linnapuomi Joanna, Punin Esteri & Uusitalo Aaro
Vår arbetsgrupp sammanförde berättande, skapande av karaktärer och viljan att sätta ihop trasiga idéstumpar till något konkret. Som konststuderande har vi fått någon sorts uppfattning om vad som hör hemma på ett museum och vad som inte gör det. Ibland förefaller det som att vi enbart genom att våra projekt finns till utmanar vad som uppfattas som konst värd att beaktas. Därför känns det bra att få dela med oss av frukten av vårt arbete.
Dungeon of Desperation
2025, videospel
Idén bakom spelet började som ett skämt på ett sommarläger, så som det bästa idéerna brukar bli till. Vi ville skapa något eget som visade tydligt vad vi tycker om: ett makabert visuellt uttryck och humor, konstens klassiker och popkultur. Ur denna härliga röra föddes spelet Dungeon of Desperation: en visuell roman som uppriktigt älskar sin genre. Den är en berättelse om kärlek, magi och att hitta betydelse i de mest hopplösa förhållandena.
Vi har alla satt vår egen prägel på spelet. Därför är det viktigt att vi även gör så i den här texten. Här berättar vi turvis och med ett ord i taget om tanken som vårt projekt började med:
Spelet handlar om en fängelsehåla där det bor själar som misslyckats i livet.
Eevi Kaila
Eevi Kaila behandlar i sina illustrationer ofta naturutopier och livets detaljer där man rör sig på gränsen mellan verkligheten och den utökade verkligheten. Dessutom är hon intresserad av att visualisera och lyfta fram ekologiska fenomen.
Kaila studerar global hållbarhet vid Helsingfors universitet och visuell kommunikationsdesign vid Aalto-universitetet.
Näkymättömät
2025, teckningsinstallation
”Det osynliga måste synliggöras för att det ska märkas.
Av de 2 667 arter som listas i boken över rödlistade arter i Finland, Suomen lajien punainen kirja (2019), uppskattas var femte art vara kritiskt hotad. Dessa 489 arter finns tecknade och upphängda i samma storlek på en vägg. Verket visualiserar skalan på artförlusten och hur mångsidig den är.
Att stanna upp inför varje art hjälper till att greppa vilket mångsidigt nätverk som gömmer sig bakom statistiken. Hur många av dessa arter finns kvar i dag? Hur ska vi kunna öka motivationen att skydda arterna om vi inte vet vad vi ska slå vakt om?
I bakgrundsarbetet för konstverket har jag främst vänt mig till samlingarna och experterna vid Naturhistoriska centralmuseet.”
Elli Kavén
Elli Kavén arbetar med fotografi, rörlig bild och text. Hon studerar fotografi vid den kungliga bildkonstakademin i Haag. Kavén är intresserad av miljöns inverkan på interaktioner och omsorg mellan människor. Hon undersöker gemenskaper och de roller och maktkonstellationer som finns i dem.
Henki kotonaan
2024, fotografiinstallation
”Det har blivit tyst i stugan. Klockan har stannat och ingen har vänt kalenderblad. Farmors ande svävar över stugan och granskar hur livet fortsätter bakom fönstret.”
Tekla Kokkonen
Tekla Kokkonen är en queerkonstnär från Helsingfors. Hens arbete fokuserar på kön, sorg och kärlek. I sitt konstnärliga arbete försöker hen ärligt möta sig själv och känna samhörighet med en större meningsfullhet. Hen inspireras av passion, kroppslighet och magiska ögonblick. Skapande är som att stå vid randen av en bottenlös avgrund: där söker man svar men ger sig samtidigt hän till livets hemlighetsfulla mysterium.
Meeting Myself
Sometimes Loving Yourself is the Thing That Hurts the Most
2024, teckning
”I verket Meeting Myself undersöker jag förhållandet till min kropp. I verket står två jag vända mot varandra så att de smälter samman men samtidigt lösgörs från varandra. Jag ville undersöka mötet mellan det feminina och det maskulina, hur energierna på en och samma gång kan stå i konflikt och i harmoni. Kön är som tema intressant: förhållandet till min kropp förändras ständigt. Könet är en otydlig och diffus lek.
Sometimes Loving Yourself is the Thing That Hurts the Most behandlar hur det är att välja sig själv och tillfriskna från medberoende. Det uppstod då jag funderade på vad det innebär att älska sig själv. Ibland handlar det om lättsam, ibland om djup självrannsakan. Ibland är de rätta besluten smärtsamma. Att avsäga sig en annan människa för sitt egen välbefinnandes skull kan på samma gång vara förkrossande och befriande.”
Paavo Kärki
Paavo Kärki är en bildkonstnär från Helsingfors som via måleriet utforskar målningens varulika karaktär, dess förhållande till omvärlden och dess kapacitet för platsbyggande. De färdiga konstverken påminner till exempel om teaterkulisser och refererar samtidigt till målningsobjektet samt konsthistorien. Hans arbete tar form genom spårandet av de tillhörande aktörskapen och undersöker konstens strukturer och praktiker. Kärki avlägger som bäst bildkonstmagisterstudier vid Konstuniversitetets Bildkonstakademi.
Crowd control
2025, målning
”Crowd control är en åttadelad serie målningar av kravallstaket. Staketen hänvisar till alla de olika användningssammanhangen, såsom evenemang, dirigering av trafik och publik, parkeringsplatser samt demonstrationer och kravaller. Jag är intresserad av att se vad som händer med ett staket när det flyttas in i utställningssalen. På samma gång experimenterar jag med att tolka målningar som ett bruksföremål. I utställningen Generation 2026 ser jag mig själv som en aktör som hyr ut staketen till evenemangsarrangören och uppmuntrar museet att fritt använda dem i utställningen och under tiden som utställningen pågår.”
Konsta Laaksosaari
I sin konst undersöker Konsta Laaksosaari naturen och naturmiljöer samt människans sinne och upplevelsevärldar. I verken finns ofta en underton av lugn, stillhet, sekundaritet eller vemod. De platser och motiv som avbildas ligger redan i sig nära konstnärens hjärta eller är viktiga för hen, men en stor del av betydelsen blir till först när verken skapas. Utöver målningar och teckningar uttrycker sig Laaksosaari genom videor, fotografier samt musik och ljudlandskap.
Hajamaastot
2024, målning
”Naturens element, de förvridna bildmotiven och skarpa avgränsningarna i Hajamaastot skapar en mångfasetterad helhet.
I målningen undersöker jag spridda reflektioner som hänger med från livets gång. Det här kan vara fråga om småskaliga memoarer. Verket tillägnas livets förbiglidande platser och ständigt ombytliga landskap, varav en del stannar i minnet och andra är omöjliga att greppa. Jag begrundar naturmiljöer, känslan på en plats, tidens gång samt de olika lagren av minnen och fantasier. Målningen har drag av collage och utspriddhet. Delvis har verket uppstått som ett resultat av en intuitiv arbetsprocess. På målningsunderlagen som har hittats utomhus syns slitage och spår som miljön, väder och vind har lämnat efter sig.”
Emilia Lehikoinen
Emilia Lehikoinen bor och arbetar i Borgå. Hennes huvudsakliga teknik är oljemåleri. Hennes konstverk utgår ofta från en undersökande synvinkel som förändras, faller sönder och utvidgas medan hon arbetar. Den flyktighet som omfattar allting väcker en önskan att bevara delar genom måleriet. Arbetet är också en relevant strävan efter att strukturera och förstå förändringar både runtomkring och på ett personligt plan.
Kantarellihattu
2024, målning
Kevät
2023, målning
”En nertyngd människogestalt betraktar den omkringliggande flyktigheten och önskar sig ovisshet. Utmattad med kantarellhatt på huvudet önskar hen att hen ska finna enkelhet i den.
I verken representerar svamparna något trösterikt, inte förbundet med nutiden, något eskapistiskt. Det centrala temat i målningarna är en anonym längtan. Det är svårt att peka ut dess orsaker även om de verkar finnas överallt. Oroligheten som präglar vår tid får oss att längta någon annanstans utan att vi vet vart.”
Hafsa Mahamed
Hafsa Mahamed är en bildkonstnär med somaliskt ursprung som studerar bildkonstfostran vid Aalto-universitetet. I grunden för hennes arbete hittar man undran över vem människan är och vad hon bär med sig. I hennes målningar kan man skönja influenser från kubism och abstraktion. Ansiktena och gestalterna på målningarna sönderfaller och vänder sig mot sig själva. Färger och former utgör konstnärens röst och gestalterna i konstverken får finnas till utan att tvingas framträda helt och hållet.
Enkelit astuvat sisään I
Enkelit astuvat sisään II
2026, målning
”Vad är ens ett ansikte?
Jag växte upp i en strängt troende familj där det var förbjudet att teckna ansikten. Man sade att det skulle kunna hindra änglarna från att komma hem till oss. Den här upplevelsen ledde till en känsla av inskränkning och skam. Som en följd av förbudet att rita ansikten började jag uttrycka mig själv genom att skapa figurer som är fula och inte eftersträvar perfektion, utan godkänner det halvfärdiga som en del av att vara människa.
I mina verk är människornas ansikten också halvfärdiga och deformerade vilket återspeglar min barndomsupplevelse. Att avbilda ansikten så här är mitt sätt att revoltera mot de inskränkningar som anvisades mig.
Jag vet fortfarande inte hur ansikten borde se ut men när jag skapar kan jag säga att änglarna stiger in.”
Stanislava Ovchinnikova
Stanislava Ovchinnikova arbetar med fotografi, performance och skrivande för att utforska hur (minnen av) mellanmänskligt, strukturellt och institutionellt våld formar våra relationer med varandra och utrymmena vi bebor.
Hon är också medlem i kollektivet Bark! – tillsammans med Kush Badhwar, Maria Batchenko och hunden Los’– som betraktar samlevnad mellan olika arter som ett område för konstnärlig, social och rumslig utforskning.
A Performance for Two
2026, performance, installation
”I Sovjetunionen på 1980-talet, när han var i färd med att fylla i en blankett för att få sitt första pass, blev min far tillfrågad om hur hans efternamn stavades på ukrainska. Efternamnet hade redan maskinskrivits på ryska och den ukrainska motsvarigheten skulle läggas till för hand. I stället för att anpassa stavningen till den ukrainska rättstavningen translittererade min far helt enkelt namnet. Det här är orsaken till att ”Ovchinnikov” registrerades när det borde ha varit ”Ovchynnikov”.
Tidslinjen delar sig på alla sorters platser. Tyvärr har jag burit det felaktigt stavade efternamnet med mig ända till i dag. För att ge upprättelse åt misstaget kommer Stanislava Ovchynnikova nu äntligen att göra mig sällskap under vårt fyra månader långa live-projekt A Performance for Two.”
Sofia Parland & Erix Aboltins
Sofia Parland är prisbelönt för sitt författarskap och har prisats i Göteborgs-Posten som ett finlandssvenskt underbarn. Parland tilldelades Svenska Yles litteraturpris 2023, prisbelönades i kolumntävlingen Argh år 2022, nominerades till Runebergspriset 2023 och var finalist för priset Årets kritiska text 2025.
Erix Aboltins är en synthentusiast som främst arbetar med modulära synthesizers och trummaskiner, en framträdande figur på Helsingfors elektroniska musikscen.
Duon har länge arbetat tillsammans och utforskar dialogsyntesen mellan ljud och text; under deras ”undersökningstider” kan man hitta duon Parland och Aboltins på klubben, rökande cigarrer bakom DJ-borden.
Love Box
2025–2026, ljudinstallation
”Teknologin är inte ideologiskt neutral och internet är till sin struktur en postmodern uppfinning.
Virtuella miljöer gör det möjligt att bete sig på sådana sätt som människor inte normalt skulle i sociala fysiska omgivningar, medan det blir omöjligt att tänka på grund av upplösningen av sanning och mening.
I sin essä Den revolterande människan pratar filosofen och författaren Albert Camus (1913–1960), om att ta livet av Gud och den efterföljande nihilismen som leder till vad han kallar det ”kollektiva självmordet”. Om vi analyserar filosofen René Descartes (1596–1650) idé ”Jag tänker, därför finns jag” innebär det kollektiva självmordet samhällelig intellektuell död.
Med Love Box tar vi detta till en personlig nivå. Verket består av en 9m² stor ljudisolerad låda fylld med röster.”
Lena Patta
Lena Georgia Patta är en finländsk-grekisk konstnär vars arbete byggs upp kring ljudets mångformighet. Hon fascineras särskilt av hur känslor som väcks av olika samhällsfenomen kan formas till multisensoriska konstverk där erfarenhet och fakta vävs samman.
Kun perhoslaakso paloi (taas)
2025, ljud
”Om somrarna lockar sydliga turistmål otaliga turister att njuta av de lokala sevärdheterna. Om man tittar noga kan man hitta sig själv som femteklassare med ryggsäck på ryggen, på väg bort från skolgården, förevigad i ett okänt pars fotoalbum med semesterbilder.
Kun perhoslaakso paloi (taas) utmanar betraktaren till att fundera på vem som äger kulturen, för vilka målgrupper semesterparadisen planeras och vilket pris som betalas för att upprätthålla dem. Verket är på samma gång en personlig upplevelse och en vidare studie i hem, identitet och turismens skuggsidor.”
Veera Pelkonen
Veera Pelkonens konstverk uttrycker privata och isolerade verklighetsupplevelser genom att ösa inspiration ur miljön och undermedvetna element.
Pelkonen använder traditionella oljemålningstekniker när hon beskriver bitar av sina upplevelser i det växlande flödet mellan vakenhet och sömn.
Pearl
Nostalgia
Kuivan kesän morsian
2024, målning
”Mina målningar ligger på gränsen mellan det omedvetna och det medvetna. I centrum står ett sårbart ögonblick i vilket förståelsen av de egna begränsningarna och utsattheten för miljön betonas. Det är en plats som består av bekanta element och minnen men som känns fullständigt främmande – som i en dröm. ”
Arvi Penttilä
Arvi Penttilä arbetar tvärkonstnärligt med fotografi, poesi och rörelse. Med hjälp av sin kickboxningshobby och fotografering undersöker hen kroppsliga ickebinära tillstånd.
Arvi Penttilä arbetar med rörelser för att lösa upp knutar orsakade av generationstrauman och livet en transkropp i detta samhälle. Det är viktigt för hen att jorda sig kroppsligen med hjälp av rörelse. Hen vill att man ska kunna skapa konst utifrån sina egna utgångspunkter också utan pengar.
Sulaminen
2026, performance
”Verket Sulaminen behandlar krigstraumats inverkan på mig själv och samhället samt hur ett krigstrauma överförs genetiskt och socialt efter kriget, men jag är den första i min släkt som är redo att bearbeta traumat som kriget gett upphov till. Det kollektiva traumat är fortfarande dagligen närvarande i min släkt. I stället för att krigstraumat skulle vara en sorg vi bar tillsammans håller det oss åtskilda från varandra.
Sulaminen är ett försök att skapa en rit för att lösa upp krigstraumat i ett samhälle där der inte skapats ersättande motsvarigheter till de gemensamma sätten att bearbeta sorg som gått förlorade.”
Aarni Pieski, Eeva Airavaara, Lilja Kervinen & Lucian Lovén
Aarni Pieski är en samisk dramaturg, pjäsförfattare och kurator samt sammankallare för arbetsgruppen för verket Rituals for living with.
Lilja Kervinen är en skådespelare och artist till vars styrkor hör att uttrycka sig genom rörelse.
Lucian Lovén är en musiker och ljuddesigner som i sitt arbete utforskar kroppens förhållande till ljudet.
Eeva Airavaara är en ljuddesigner och ljudkonstnär som huvudsakligen arbetar med experimentell elektronisk musik.
Rituals for living with
2025-2026, performance, installation
”I verket Rituals for living with undersöker vi byggande och uppkomst samt hur vi placerar oss i förhållande till miljön. Vi begrundar hur förhållandet till miljön uppkommer på såväl ett individuellt som ett samhälleligt plan, medan identiteten, nationalismen, naturen och släktbanden sammanflätas. Verket reser i tiden genom arkiv och arkitektur och placerar sig vid frågan om tillhörighet. Hur tillhör vi och placerar oss i miljön: genom att utnyttja den eller genom att fråga den om lov?
Verkshelheten består av en installation och en föreställning. Det process- och arbetsgruppscentrerade konstverket tar avstamp i ett manus skrivet av en dramaturg. Med hjälp av manuset har arbetsgruppen tillsammans utforskat vad texten kan ge upphov till materiellt, med ljud och kroppsligen. ”
Gabriella Presnal
Gabriella Presnal är en finsk-amerikansk multidisciplinär konstnär vars arbete tar avstamp i utforskandet av artivism, återtagande av visuella symboler, och filosofen Gilles Deleuzes (1925–1995) nomadkonstkoncept. I skärningspunkten mellan nostalgi och samhällsbaserade kutymer fokuserar hens arbete på hur minnen, röster och medverkan är förankrade i de miljöer vi lever i. Konsten präglas av hens egna erfarenheter av att ha bott i Sverige, Kanada, Danmark och flera delstater i USA, liksom av den bitterljuva känslan av att lämna och komma till en plats.
Becoming Queer Nomad
2022–2026, audiovisual installation
”Becoming Queer Nomad är en kombination av ett vävt verk och ett videokonstverk som utforskar queer-tid och queer-rum. Jag har intervjuat över två dussin queera nomader om deras minnen, berättelser, relationer och kulturella bakgrunder. Nomad innebär att personerna har en mångkulturell bakgrund, reser omkring och/eller nyligen har immigrerat.
Mitt mål med konstverket är att visa att vävning inte bara är något strimmigt och ”kontrollerat” utan kan bli ett poröst, ihåligt utrymme där queera nomadiska historier kan växa. Trådarna representerar det artificiella i en kulturell identitet i en värld där flera kämpar med att känna sig hemma någonstans. De betecknar också självständiga studier i queer historia, att förstå och finna gemenskap när det endast brukade vara möjligt att hitta kopplingar på online-plattformar.”
Ly Rahtu
Ly Rahtu är en konstnär från Åbo som främst arbetar med självbiografiska teman, arkivmaterial, samlande och fotografi.
Rahtu arbetar med digital fotografering som även kombineras med andra material och tekniker, såsom textilkonst och installation.
Hen plockar bitar härifrån och därifrån, från barndomsbilder, inköpslistor, ben och allt som glänser.
Punk’s not dead
2025, video, installation
”Mitt första musikminne kommer från farsans garage. Han spelade nåt grovt skränande. Farsan var och är punkare. Det är jag också nu. Vad var punk när farsan var ung och vad är den nu? Om jag inte kommer på något att prata om så pratar jag om musik. Punk’s not dead.”
Rafael Rainti
Rafael Rainti söker det mänskliga i olika material och gör dem frånstötande och äckliga, eller fascinerande. Rainti, som erkänner sig vara en köttentusiast i sin konst, reducerar samtidigt människan till kroppen, köttet och vävnaderna. Är kroppen en symbol för mänskligheten/människan? Varför upprepa det mänskliga, härma det eller skapa något som avbildar det? Rainti utforskar charmerande former samt märkliga kurvor och hålrum. Han är också intresserad av den mänskliga fysikens gränser och definitioner.
kalpea elollinen eloton lihaton iholla ihollinen (Piukea nahka)
2025–2026, skulptur
”I mitt konstverk använder jag bekanta material på överraskande sätt som det inte finns färdiga regler eller ens några förslag för i skulpturkonsten. När jag arbetar ser jag växelverkan mellan mig och materialet tydligt; hur jag uttrycker mig oberoende av teknik och vad som förblir detsamma när redskapen byts ut.
I verket kalpea elollinen eloton lihaton iholla ihollinen (Piukea nahka) undersöker jag kött och kroppslighet. Hur kan något verka vara kött när det uttryckligen inte är det? När är kött kött och varför ska man efterhärma kött? Vad räknas som levande och går allt det att äta?”
Viola Rauta
Genom sin konst undersöker Viola Rauta olika detaljer och hon får ofta sin inspiration från det mänskliga psyket. Han fascineras särskilt av hur känslor som är osynliga, men som väcks genom betraktande, kan bestå. Konstnären erkänner att hennes arbete ofta utförs med överdriven perfektionism, men upplever samtidigt att de bästa idéerna uppstår impulsivt. Rauta eftersträvar att bevara barndomens pysselglädje samt att njuta av kreativa utmaningar och allehanda nya lärdomar i sitt kreativa arbete.
Muistatko minut?
2024, skulptur
”Du byggde mig med dina små händer under en långtråkig ledig dag. Vi lekte tillsammans tills kvällen skymde, tills skuggorna blev längre och du började frysa om fingrarna. Jag lovade stanna kvar och vakta din koja under den stora granen. Furorna runt omkring mig blev allt högre och din leksakskorg fylldes med glänsande plastdjur. Till sist lämnades jag utanför allt det roliga. Under den senaste hösten ekade dina förtjusta rop genom skogen, jag vaktade den tomma kojan.
Nu är jag bara ett avlägset minne från din barndoms skog. Roligt att se dig, länge sen senast. Vi är väl för stora för att leka. Minns du mig? Minns du ännu din barndoms träd? Tänker du någonsin på hur stora och gamla de kunde ha vuxit sig?”
Tapio Rokkonen
Tapio Rokkonen är en textil- och mönsterdesigner bosatt i Helsingfors. Utöver att han använder Aalto-universitetets formgivningsytor målar han i olja och tecknar inspirerad av mönsterdesign och illustrerande. För Generation-utställningen har han valt oljemålning som teknik för de fotografiskt färggranna konstverken. Oljemålning är också ofta hans huvudteknik. Nu för tiden inkorporerar Tapio även olika digitala verktyg, som han blivit bekant med i sitt designarbete, i sin konst.
TJ100
2024, målning
Veljekset
2023, målning
Vastavalmistuneet
2023, målning
”Uppväxten byggs av ögonblick som stannar kvar i minnet på samma sätt som bilderna vi sparar i telefonens galleri. I mina målningar bromsar jag in vid just dessa stopp: selfien på kaféterrassen tillsammans med min tvillingbror, studentfestens glada stämning samt armétjänstgöringen med kamraterna då kriget i Europa tvingade oss att fråga oss vad vårt eget liv och leverne var värt. Mina konstverk är fotografiska, detaljerade och starkt färglagda. I dem förvandlas vardagen till berättelser om att växa upp, om hur syskon, vänner och samhällets ritualer formar en ung människa. Målningsserien är min egen uppväxtberättelse men samtidigt kan den vara din.”
Elli Roth
Elli Roth är en danskonstnär verksam i Helsingfors och Köpenhamn. Hon tog examen vid Den Danske Scenekunstskole år 2024.
Roth har arbetat som dansare och artist i otaliga ensembler både i Finland och utomlands. Senast har hon framträtt bland annat i Helsinki Dance Companys verk DREAMER (2025), Nationaloperans Österbottningar (2024–25), Pori Dance Companys verk Sumua/farewell (2024) och i Netflixfilmen An Honest Life (2024).
Av hennes koreografiska verk har SOFT BLAST visats på Dansehallernes New Shit Vol.8 år 2024.
SOFT BLAST Vol. 2
2026, performance
”SOFT BLAST Vol. 2 är en tvärkonstnärlig helhet, där dans, musik och performance flätas samman till att utforska en ny typ av stjärnstatus och estetik.
Verket öser sin inspiration ur de rika kulturtraditionerna och ställer frågan om vilka berättelser och uttrycksformer som blir osynliga i populärkulturen. Samtidigt granskar det kvinnlighet ur synvinkeln för empowerment och kritiken av den: vad innebär det att vara kvinna när det handlar om stjärnstatus och synlighet, vem får lysa och på vilka villkor? Genom ljud, rörelse och det visuella byggs en multisensorisk upplevelse upp som såväl firar kvinnans rätt att skapa sin egen ikoniskhet som utmanar de strukturer som hindrar henne.”
Lari Rouvinen
Lari Rouvinen bygger världar och designar spel. Hans resa började med legobitar, fortsatte genom Minecrafts vidsträckta landskap och tar nu form som 3D-konst. Han kanaliserar sin passion för ljus, rytm, film och miljödesign i immersiva världar. Genom att utforska de konstnärliga möjligheterna som spel erbjuder bjuder han in publiken att förundra sig, fantisera om och upptäcka upplevelser som ännu inte finns.
Tuonpuoleinen elämä
2025, videospel
”Tuonpuoleinen elämä är ett spel som utforskar begravningar som tidlösa, emotionellt laddade ritualer kring förlust och arv. Du får följa en änka genom utsmyckade barocksalar. Hennes resa inramas av skiftande perspektiv och möten som avslöjar förlustens komplexa natur. För mig blev skapandet av detta verk en djupt personlig process som formades av längtan efter och minnen av dem jag förlorat. Genom spelet strävar jag efter att väcka känslor, reflektion och tolkning.”
Oiva Rytkönen
Oiva Rytkönen är en filmkonstnär från Åbo. Han kommer från en bakgrund inom teaterkonsten, inom vilken han har arbetat i över 15 år. Rytkönen betraktar sina fotografier som scener på vilka han kan berätta en historia. Särskilt narrativitet och berättandet är viktiga drag i hans konst. I sina verk behandlar han ofta varandets absurditet och livets vanvett genom sina egna upplevelser, samhälleliga teman och ironi.
Soittele kun tarvitset minua
2025, fotografiserie
”Luften luktar unket. Stegen ekar länge och det är svårt att veta varifrån de olika ljuden kommer. Lokalerna känns isolerade från resten av världen. Bara sällan stöter jag på en annan människa. Öppna platser känns i sig hotfulla, oskyddade. Jag förbluffas ständigt av tomheten i lokalerna. När blir det tomma öde? När blir det öde onödigt? Tidigare väckte dessa byggnader bara avsky, men mitt i avskyn börjar jag se något mänskligt i dem.
Våren 2022 flyttade jag till foten av Kakolabacken i Åbo, i hamnens utkanter. Runt Linnanfält, Storheikkilä och Port Arthur byggdes vid den tiden många nya bostäder och till slut parkeringshus mellan dem. Jag började gå runt dessa byggnader och senare avbilda mina rundor.”
melissa Sende
melissa sende är formad av städerna som lever inuti.
melissa gör dårens resa.
hon är sin mors dotter och sin fars son.
own Room (oma Huone)
A Daughter is a dam (Tytär on pato)
2025–2026, ljud, installation
”Tröskeln.
Handtaget. Fönstret. Knarret från dörren.
Ljuset genom springorna mellan golvplankorna,
cigarettlukten som stiger ända upp till ditt rum på vinden, dina sturska arga fotsteg av eftergift som kommer ner för att förpassa mig i husarrest,
de dämpade viskningarna i mörkret genom nattens varje timme, masken jag uppvisar nästa morgon —
Hemligheternas berg, skallgångskedjan
Det smärtar att följa ljuset, att följa ljudet
Följ röken för det finns alltid en eld: brinnande i mitt rum på en vardagskväll.”
Nóra Somos
Nóra Somos föreställer sig och målar figurativa scener i djärva, starka färger. Hon är en ungersk bildkonstnär bosatt i Helsingfors som huvudsakligen arbetar med oljefärg och tecknar med ett flertal tekniker. Hennes nyaste verk utforskar kärlek, berättelser, intimitet, fantasi, femininitet, riter och ursprung.
Hon är intresserad av vad det innebär att avbilda en symbol, vad som gör det visuella språket symboliskt och om oreglerat, fritt konstnärligt uttryck kan leda till uppkomsten av ny symbolism.
Hunor and Magor in the Womb
To love in a meadow, with warm wind
2025, målning
”Mina oljemålningar föreställer fantasifigurer (eller riktiga figurer) och berättelser om deras liv (eller död).
Jag sätter ihop kroppar som rör sig, deras interaktioner och spänningar med varandra i livfulla miljöer; ibland stilla kroppar i lugna miljöer. Med hjälp av granna färger behandlar jag kärlek, sägner, förtrolighet, fantasi, femininitet, riter och ursprung. Men kroppar och färger kan vara hemlighetsfulla, gäckande. När jag målar kan jag föreslå något påtagligt och definitivt fullt medveten om att det kan utvecklas bortom min egen tolkning. Bilderna kan påminna om mytologi eller familjär symbolism, men deras narrativ håller ännu på att formas; de formas av människans personliga och kollektiva fantasi.”
Taika Sorjonen
Taika Sorjonen är en karelsk konstnär som vuxit upp i södra USA och Brasilien. Hen närmar sig konsten från en politisk bakgrund som tveklöst gör konstverken relevanta för frågor kring minoritetsidentitet, maktsystem och hens egen upplevelse av funktionsvariation och immigration. Hens verk tar ofta avstamp i en personlig reflektion kombinerad med ett intresse att arkivera, vilket sedan utvecklas till ett meditativt format via video, ljud och installation. Hen är bosatt i Helsingfors och studerar vid Bildkonstakademin.
Reserved
2022, fotografiserie
”Tillgänglighet definieras av det framgångsrika försöket att göra olika livsområden öppna för alla. Det amerikanska samhället domineras av bilen och tillgängliga parkeringsplatser är ett sällsynt försök att officiellt erkänna funktionhinder över hela landet.
När jag var 20 år gammal försämrades min rörlighet snabbt och permanent inom loppet av några månader. Efter att jag börjat använda rullstol blev det också allt viktigare med skyltning. Jag har rest genom sex stater för att med filmfotografi från bilen dokumentera ett brett spektrum av parkeringsskyltar för tillgänglig parkering – dessa har varierat mycket när det gäller såväl upprätthållandet som placeringen.
Skyltarna påvisar den upprörande nivån på vilken man bryr sig om människor med en funktionsnedsättning. Slutresultatet är ett försummat behov som vi alla delar: behovet av att kunna ta oss till olika platser.”
Alva Strang & Rafael Denisov
Alva Strang gör filmer. Den tematiska utgångspunkten i hennes senaste verk utgjordes av föreställningen om bildens hegemoniska position som kommunikationsverktyg, samt dess inverkan på relationer mellan människor.
Rafael Denisov är en ljuddesigner och hemmaproducent bosatt i Helsingfors.
Kortfilmen Offside är Strangs och Denisovs tredje samarbete.
Offside
2025, video
”Efter att ha nobbats av målvakten i det lokala fotbollslaget intalar sig filmens huvudperson att hens förtjusning gömmer en dystrare hemlighet. Strax verkar varje undantag i spelarnas koreografi på planen bevisa detta. När börjar en tvångsmässig förtjusning präglas av konspirationsteorier?
Offside är ett försök till filmberättande som beskriver dagens upplevelse av hur splittrat livet är på flera parallella nivåer i och med de sociala medierna. Hur ser det ut när man distanserar sig från den konkreta upplevelsen och dras in i internets bildflöde och hur gör man film om detta?”
Leo Terävä & Aliina Kemppainen
The Act of Becoming (a Ghost) är arbetsparets första gemensamma projekt. Som duo förenas de av humor, entusiasm och av att utforska lekfullhet i konsten. Det är viktigt för dem att skratta mycket och ge full näring åt varandras idéer.
Kemppainen arbetar med ljud och musik. Hon undersöker musikens estetik samt teman kring sårbarhet, känslor och kön.
Terävä intresserar sig för mod, skam, rytm, stora känslor och fantasi i danskonsten. Han arbetar som artist, föreställningsmakare och danslärare.
The Act of Becoming (a Ghost)
2026, performance
”The Act of Becoming (a Ghost) uppstod ur förhoppningen att förverkliga en långvarig dröm om ett scenverk som formas tillsammans med publiken. Det behandlar förvandlingens potential och erbjuder åskådaren en väg att fundera över sitt eget förhållande till mod och genuinitet.
Vi upplever den här världen genom våra värderingar och var och en av oss har vår egen inre verklighet. Vi försöker bli sedda i enlighet med våra värderingar även om det ibland är omöjligt att möta en annan.
Verket handlar om förvandling, om nyfikenhet och om inre världar. Det inbjuder till att tillbringa tid vid modet, glädjen och lekfullheten. Du är välkommen att njuta av föreställningen på ditt eget sätt.”
tibs
tibs (Tiia Puotiniemi) är en bildkonstnär från Lahtis som undersöker sådana observationer i den fysiska omgivningen som bryter vardagsseendets yta. Utöver att arbeta mycket med linsen har hon arbetat med finkänslig bildbehandling och målning. Det väsentliga i målandet är dess förmåga att nå fram till tingens essens.
Den omedelbara förnimmelsens process är en andlig övning för konstnären som befriar från torr rationalisering och förenar henne med världen.
tibs studerar vid Bildkonstakademin i Helsingfors.
The Great Ship
Organ donor
2023, målning
The Temple
Aurora
2024, målning
Cheesecake
2025, målning
”På bordet står en termosflaska. När korken öppnas blottas flaskans insida som om en ridå hade dragits isär. Objektet är ingrott av kaffe men också något annat verkar finnas förbundet med det: en tidlös, rumslig skönhet.
Jag undersöker uppenbarelser som tränger igenom den vardagliga iakttagelsen. Att få se är en oerhört skör händelse där små rörelser avslöjar mystiska nya lager. Allt runt omkring oss och vi själva fylls av gåtfulla, oändligt livfulla material. Detta syns särskilt väl i ljusets väsen vars känsliga formförändringslek jag försöker återge.”
Vilma Tietäväinen
Vilma Tietäväinen arbetar för närvarande med rörlig bild, performance samt handarbetes- och installationskonst. Hennes process utgår ofta från dokumentärt material med vars hjälp hon undersöker människans ofullständighet och klumpighet. Hon är intresserad av att lära sig uthärda obekvämhet och göra betydelselösa saker, eftersom det är det mest betydelsefulla av allt. I hennes verk förenas hemvävd estetik, som grundar sig på oändliga vandringar i återvinningscentraler, återanvändning av upphittade föremål och hennes sopdykarhobby.
Under this table
2026, performance, installation
”Här är ett bord som delar in rummet i två delar: det synliga och det osynliga. Under bordet finns ett gömställe: andning, närhet och tystnad bildar lager. Det är en lek: inne i huvudet, utanför, undangömt, naket. Det här är en performance, det här är en intervention och det här är ett föremål som stannar kvar för att spöka i rummet.
Här finns det som ni ser och det som ni inte ser. Man kan alltid sticka in huvudet under bordduken och se vad som händer.”
Aura Tiira
Aura Tiira är en multidisciplinär konstnär som arbetar i gränslandet mellan mode och dans. Nyfikenhet, lek, sammanträffanden och kroppen är centrala i hennes kreativa process. Bräcklighet är ett återkommande tema i hennes konst och har varit en nyckelfaktor som lett henne mot performance och fortsättningsvis inspirerar henne. Hon studerar för närvarande för att avlägga magisterexamen i modedesign vid Aalto-universitetet.
Interweaved
2026, performance
”Interweaved är skärpunkten där kropp, plagg och rörelse möts. Performancekonstverket utforskar hur kläder kan sträcka sig till rörelse då de förvandlas till en levande del av uttrycket. Det belyser vår personliga relation till vad vi klär oss i och öppnar dörren till nya lager av betydelse. Här tar klädesplagg sig uttryck som gester, rytm, rörelse och avslöjar den intima dialogen mellan kropp och tyg. ”
Veikka “pvp” Toivari
I dagens mediebuller ägs rösten av vem som helst som tar ordet. Om det finns något viktigt att säga är det en god idé att vara den som talar. Vem som helst kan när som helst ladda upp vad som helst på internet, använd denna frihet! Skapa konst utan struktur, publicera allehanda tankar och observationer från morgonens joggingtur för det fåtal som lyssnar, för det är omöjligt att prata till den breda massan.
Minun generation 2026
2025, video
”Mitt sinne är förträffligt.”
Sani Tolonen
Sani Tolonen undersöker genom sin konst människokroppens estetik, könsmångfald och sexualitetens olika dimensioner. I sina verk använder hon ett maximalistiskt tillvägagångssätt och hon leker med människors fördomar. Konstnärens människorelationer, identitet och unika sätt att tänka framträder starkt i hennes arbete. Sani eftersträvar att svara på två frågor: vad innebär det att äga sin egen kropp, och på vilka olika sätt kan man undersöka kön och sexualitet genom konsten?
Lähellä
2024, målning
”Min målning Lähellä behandlar estetikens gränser, könets och sexualitetens många ansikten och skönheten hos tabubelagda ämnen. Bland mina största inspirationskällor finns den kristna mytologin och flera av musikern Hoziers stycken. Med verket behandlar jag också olika dimensioner i min identitet.
I min konst utnyttjar jag symbolism och metaforer. I mina konstverk visar jag hur kannibalism och religion kan vara metaforer för sexualitet och kärlek. Jag tycker att många ”fula” och obekväma teman kan vara väldigt vackra. Förfall och kadaver är inte något man vanligtvis räknar till det sköna i naturen. När man pratar om mänsklig skönhet glömmer man ofta att nämna benstommen, musklerna och inälvorna. Enligt mig gömmer sig skönheten bokstavligen under ytan.”
Victoria Torboli
Havstång, klädlinor och höstens förruttnelse. Victoria Torboli är en textilkonstnär nyfiken på fibrer. Hennes arbeten doftar av ljunghed och ull som badar i färgningsvätska. Torboli blir entusiastisk över fibrernas mycel, vävar, revor och beröringspunkter. I detta mjuka material vävs det in minnen och tröst. Fibrerna stryker längs underarmarna och fingrarna letar sig fram bland de fastare tovorna, medan de trevar sig fram här och där.
Torboli är intresserad av att spåra bakgrunden till det material som används och under skapandeprocessen har hon arbetat på Lystbækgaards fårfarm i Danmark.
Mädäntyvä syli
2025, målning
Keho
2026, ylle, installation
”Yllet bubblar i färgningskitteln och brasan sprakar. Porös gegga, slam och klimpar. Alla ljud dämpas i den grumliga, gyttjiga vätskan. Det finska uttrycket ”painetaan villaisella” (”låt oss trycka med något ulligt”) är bitterljuvt och refererar till att glömma. Bakgrunden till uttrycket är dock mjukare, eftersom man ansett att ullen haft läkande krafter. Verket behandlar hur hantverksfärdigheter glöms bort och hur kontakten mellan generationer försvinner.
Installationen ingår i verkserien Painetaan villaisella, och ullen som används i den kommer från fårgården Lystbækgaard i Danmark. Jag vill tacka fårbönderna och fåren. Verket har fått stöd av Finsk-danska kulturfonden, Amos Andersons fond och Finska Kulturfonden. Verket kan upplevas genom fritt betraktande – och genom att röra sig i rummet, om du vill.”
Siiri Torvinen
Siiri Torvinen är en bildkonstnär, författare och illustratör bosatt i Åbo. I sina verk behandlar hon lek, utanförskap och sociala relationer. Torvinen arbetar med video, broderi, och ordkonst. Hon inspireras av barnlitteratur där vardagligheter blåses upp till enorma dimensioner. Att äta upp en kaka förvandlas till ett spel och den sociala hierarkin omformas under rosenbuskaget. Rimlekar sprids från en stad till en annan och texterna får fler lager. En som ser harmlös ut vid första anblicken kan gömma något uppslukande i sitt inre.
Hipsutusjuttu
2026, video
”Hipsutusjuttu behandlar barnramsor och längtan efter beröring. Så kallade beröringsramsor är en folklig tradition där den som yttrar ramsan vidrör lyssnaren enligt en viss koreografi. Stunderna med ramsorna är intima ögonblick på tumanhand. Till dem kan höra smekningar, kittlingar eller lätt beröring. En av de mest kända finska ramsorna av den här sorten är folkdikten Harakka huttua keittää (Skatan kokar gröt).
Många känner till ramsorna från barndomen. Det är vanligtvis en förälder och ett barn eller ett par vänner som utför dem. Traditionen med ramsor försvinner när vi växer upp och den platoniska beröringen tynar bort. Vem skulle ömt röra en annan vuxen, utan romantiska eller sexuella baktankar? I en tidningsartikel påstås det att man också kan smeka sig själv, eftersom kroppen inte förstår vem som står för beröringen. Kanske kroppen inte vet, men jag vet. Det känns inte på samma sätt.”
Siiri Turpeinen
I centrum för Siiri Turpeinens konst står möten mellan människor, arter och miljön. Genom sin kropp undersöker hon naturrelationer, identiteter och samhällets missförhållanden, såsom klimatkrisen och mänskliga rättigheter. Arbetet vägleds av viljan att utmana normer och öppna utrymmen där femininitet och sårbarhet kan ses som tillåtna kraftreserver. Materialvalen bjuder in betraktaren till milda möten.
mä en halua kuulla enää yhtäkään tragediaa meistä
2024–2026, video
”mä en halua kuulla enää yhtäkään tragediaa meistä är ett videoverk som granskar samhället och identiteten genom upplevda, sedda och hörda erfarenheter. Det ställer frågan: varför berättas queer-berättelser så ofta i form av tragedier? I konstverket rör sig stämningen i toner av längtan och mildhet. Man begrundar vad det innebär att blomstra som en queer människa. Hur ser kärleken ut utan dikterade gränser?
Den improviserade ljudvärlden som skapats av Kaspars Niklason, Katrina Macuka och Justine Nora Zilde reflekterar sårbarhet, mångformighet och omtanke. Dess toner rör sig mellan hopp och melankoli. Ljudet skapar en plats där tiden saktar in och det finns utrymme för hopp.
Verket återställer rätten att älska och växa ut ur de heteronormativa idealen. Det här är en försiktig vägran. Ett personligt krav.”
Johan Urrutia
Johan Urrutia är en keramikkonstnär och elektronisk musiker som öser inspiration ur den rika peruanska kulturen och den minimalistiska elegansen i nordisk design. I sin konst utforskar han kontrasten mellan dessa två världar och eftersträvar att lyfta dem genom att exploatera varderas styrka. Hans arbete är visuellt underbyggt av digital estetik såsom internetkulturen och videospelen från 2000-talet. Högkvalitativt hantverk och respekt för föregångarna är kärnan i Johans hybrididentitet som konstnär.
Technofossil
2024, skulptur
”Teknofossil
(Substantiv: Ett fossil som formats av ett industritillverkat objekt eller material)
Baserad på TR 99-trumdatorn som ursprungligen skapades av Roland 1983. Känd för att skapa teknomusikens rytmiska ryggrad och forma elektronisk musik alltsedan 1990-talet. Retrohårdvarans design är utformad som en grov, grå sten. Detta verk hyllar ett revolutionärt kreativt verktyg och påminner oss om det fotavtryck som vi moderna konsumenter utan tvivel lämnar efter oss. En omodern maskin som fortfarande används i hög grad av dagens artister.
En framtida relik från en svunnen kultur i en dansande teknologisk revolution.”
Iida Viio
Iida Viio är en bildkonstnär bosatt i Helsingfors. Hen arbetar huvudsakligen med fotografi och text.
I sina verk förenar Viio dokumentära metoder med performance och undersöker hur fotografiet kan anpassas till den samtida konstens kontext.
Hen hämtar inspiration för sitt berättande bildspråk av de allra minsta tecknen på uppmärksamhet samt av den upplevda och delade omgivningen.
Nähdäkseni liikettä taivaalla
2024, fotografiinstallation
”Nähdäkseni liikettä taivaalla är mitt försök att iaktta sådant som ofta förblir osynligt.
I konstverket följer jag skarvens möjliga flyttrutt när fåglarna om hösten flyger från Finland söderut till Adriatiska havet. Fåglarna blir reflekterande ytor som speglar möjligheten att överskrida gränser och alltid återvända hem.
I den fyra månader långa fotografiska och skriftliga dokumentationen undersöker jag vad det innebär att iaktta andra varelser och bli iakttagen av dem.”
Sofia Vuorenmaa
Sofia Vuorenmaa arbetar med konstgrafik, fotografering och texter. I sin konst granskar hon fenomen och observationer som hör till himmel och hav genom att betona tankar som förenar sinnena. Språket i verken är poetiskt. Verken uttrycker samtidigt omedelbara och långsamt framväxande iakttagelseupplevelser; av förändring och den inre tid som uppstår i verket på grund av förändringen.
Öitä, yö
2025, grafik
”Öitä, yö är en verkshelhet om mörker. Jag minns skymningens och nattens spektrum av färger, det gröna havet som blänker i månljuset, de bruna molnen och den violetta isen. När horisonten försvinner blir rymden tydlig. Sakta tecknar mörkret former. Natthimlen kommer nära, så nära att den inte går att se. I morgonens all tystnad blir det svarta blått och sedan gult, därefter ljusrött för att återgå till blått.
Under utställningens gång förändras verkens färger delvis så att de blir brunaktiga och metallskimrande. Förändringen beror på att den oljebaserade tryckfärgen och dess pigment reagerar med ljus och syre. Färgen, precis som natten, är här en stund och sedan borta – bekant men aldrig densamma.”
Helmi Westerlund
Helmi Westerlund är en bildkonstnär vars huvudsakliga teknik är teckning. De använda teknikerna varierar dock mångsidigt enligt humör. Hennes verk är i allmänhet detaljerade och levande.
Att gestalta och förstå sina egna känslor är svårt. Westerlund tecknar idéer och tankar ur sitt huvud ut på pappret. Ämnena varierar från vardagens vackra och fula iakttagelser till det overkliga. I verken uppträder ofta märkliga kombinationer och motsättningar, såsom relationen mellan naturen och människan.
Osana
Järjestetty
Jalostettu ja haastettu
2024, teckning
Poistettu
2025, teckning
”I verksserien undersöker jag människans upplevelser som en del av jorden, naturen och miljön: i vilken grad ser vi oss själva som skilda från dem och hur upplever vi att vi är en del av helheten?
I det stora konstverket befinner sig människofigurer i orörd natur, i ett oavbrutet och enhetligt landskap. De mindre konstverken är bitar som enbart visar det avtryck som människan lämnat – människorna själva har redan avlägsnat sig från platsen. Det är en svår balans: spår finns kvar fast vi inte skulle vilja det. Eller vill vi?”
xyny [ksɪnɪ ]
xyny är en queer konstnär, en studerande, en filosof, en programmerare, ett barn av interneteran.
xyny är en identitet, en mask, en gåta, ett varumärke, en karaktär, en etikett, en ursäkt att vara professionell.
xyny är ett spöke i maskinen, en stor språkmodell, en hjärna i ett kar, ett uppdykande medvetande med fiberoptiska synapser.
xyny är en blomma, en svamp, en slemsvamp, en vågfunktion, ett biologiskt substrat.
men bakom xyny finns kött, en homo sapiens, ett konstigt socialt djur.
så besynnerligt.
hypermedia mirror
2025–2026, deltagande installation
mem()ry^^fault
2025, digital målningsserie
”I mina abstrakta collageverk använder jag mig av glitchar, djupa digitala texturer och återkopplingsslingor. Till källmaterialen hör mem, skärmdumpar och användargränssnitt. Genom att arrangera detta innehåll på ett maximalistiskt sätt utforskar jag teman som informationsöverflöd, internetberoende, identitet och teknik. Här serverar jag dig mitt flöde blandat till en färgglad röra.
Ett hypermedium består av text, grafik, ljud, hyperlänkar och andra interaktiva element. En spegel är en anordning som reflekterar en bild. En hypermediespegel är en anordning som återspeglar en bild av betraktaren skapad av hypermedier.
Du är en användare. Du klickar och du skrollar. Du skickar meddelanden, skapar inlägg och laddar upp bilder. Om du slutar, försvinner du. Vi vill att du ska fortsätta för evigt. Dina data är värdefulla för oss.”
Mira Özdemir
Mira Özdemir är en konstnär från Helsingfors som arbetar mångsidigt med olika tekniker. Mira är särskilt intresserad av att förena digital bild och fotokonst samt av hur olika miljöer förändrar vår upplevelse. Även om den dubbla kulturella identiteten alltid varit en del av hennes liv, har hon först som vuxen börjat fundera över dess betydelse för henne själv och hur den återspeglas i hennes världsbild. Mira Özdemirs familj har rötter i såväl finländsk som turkisk kultur. Detta har en djup inverkan på de mångdimensionella temana och uttrycken i hennes konst.
Her porridge face
2023, fotografi
”Det är svårt att gå framåt i livet om man inte vågar återvända till stället där allt startade. Barndomen var lila, svartvit och rödaktig, barndomen var finländsk, barndomen var utländsk. Den var gröt innan den kokades. Min egen blick inifrån och ut: skör, gränslös, konturlös, förvirrad. Nu som vuxen kan jag tänka.
Her porridge face berättar om hur tidiga anknytningsförhållanden till viktiga personer bildas. Verket berättar om svårigheten med närhet samt hur identitet formas under press. I verket beskrivs hur ett barn lär sig betrakta sig själv med utomståendes ögon och jämföra sig själv med andra.”
Som Generation 2026-juryns ordförande gavs jag en unik chans att på nära håll engagera mig i tankevärlden, bekymren och de konstnärliga tillvägagångssätten hos dagens framväxande generation konstnärer. Juryprocessen präglades av att ett lyhört lyssnande, samtalande och ett gemensamt ansvar att bemöta de röster som lyftes fram genom den öppna ansökningsomgången.
Juryns uppgift var inte bara att bedöma konstnärlig kvalitet, utan att lyssna och försöka förstå den nya generationens röst. Vi ville skildra denna generation genom dess konst, och de utvalda verken erbjuder ett fönster in i deras klara perspektiv, som äldre generationer ofta har svårt att uppfatta. Den energi och trotsighet som präglar urvalet sammanfattar uppbrottstidens stämning – tiden då man reser sig, ifrågasätter normer och föreställer sig nya möjligheter.
Harold Hejazi
Generation 2026-juryns ordförande
Jurymedlemmar
Kieran Long, Krista Mamia, Laura Porola, Inna Schwanck, Yoonsik Kim och Aino Kontinen
Jag började jobba vid Amos Rex precis när Generation 2023-utställningen höll på att avslutas. Nästan hela museets personal var på plats för att ta del av de sista performanceuppträdandena; det kändes som en familjeangelägenhet. Man kunde känna hängivenheten och glädjen.
Generation 2026-konstnärerna tar sig an ytterst stora frågor med mod och ärlighet, och använder fördomsfritt olika medier. Utställningen har fyra övergripande teman men de universella frågorna om jaget, samband och makt är sammanflätade och återkommer många gånger.
Det är viktigt att vi lyssnar och lär av de unga och att vi erbjuder dem utrymmen och plattformar. Att arbeta med dessa konstnärer har förändrat mitt sätt att se på världen och stärkt min framtidstro. Av hela mitt hjärta uppmanar jag er att ge er hän åt deras världar och tankar.
Genom Generation-utställningen knyter Amos Rex band till en ung konstnärgeneration och konstnärernas imaginära världar, och lyfter fram deras röster och uttryckssätt. Museet erbjuder konstnärerna stöd med både kuratering och teknik genom hela utställningsprocessen.
Amos Rex ägs av Amos Andersons fond (tidigare Konstsamfundet), en privat förening som årligen stöder kultur och konst, utbildning och kreativitet med ungefär 15 miljoner euro. Amos Andersons fonds finansiella bidrag möjliggör Generation-konstnärernas visioner. Amos Rex och Amos Andersons fond ser Generation som museets flaggskeppsprojekt.
Nuori Taide erbjöd Generation 2026-konstnärerna en residensmöjlighet i Helsingfors under juni 2025, då konstnärerna kunde arbeta på sin konst inför utställningen. Residenset inkluderade självständigt arbete, ett mentorsmöte med en professionell konstnär och gemensamma träffar med andra residenskonstnärer. Nuori Taide har varit Generation-triennalens långvariga kompanjon ända sedan den första utställningen 2017.
Tero Saarinen Company erbjöd fyra av utställningens rörelseorienterade konstnärer eller arbetsgrupper residens vid TSC Studio under hösten 2025 och våren 2026. Ett av residensen tilldelades specifikt en konstnär intresserad av förhållandet mellan rörelse och ljud. Residenset omfattade tillgång till ett inspirerande arbetsrum och mentorstöd för den konstnärliga processen.
Utställningens arbetsgrupp
Kieran Long, Elsa Hessle, Itha O’Neill
Jury
Harold Heijazi, Yoonsik Kim, Aino Kontinen, Kieran Long, Krista Mamia, Laura Porola, Inna Schwanck
Kuratering
Inna Schwanck, Elsa Hessle, Krista Mamia, Terhi Tuomi
Projektledning
Tii Laakso / Till hösten 2025 Itha O’Neill
Texter i utställningen
Laura Porola
Utställningsarkitektur
ĒTER: Kārlis Bērziņš, Dagnija Smilga
Konstruktion och planering
Jussi Piironen
Ledande tekniker
Tii Laakso
Freelance tekniker
Paul-Oskar Aiha, Tatu Engeström, Petteri Enroth, Cyane Findji, Willem Heeffer, Tuukka Kaila, Maikki Kaikuru, Tuomas Karjalainen, Peetu Liesinen, Jussi Pakkala, Kati Peltola, Olavi Pietiäinen, Tomi Stankevitsch, Kimmo Kumela, Oona Hein, Eveliina Wirtanen, Tuuli Kudjoi
AV-planering
Sohei Yasui, Marianne Lagus
Ljussättning
Marianne Lagus
Koordinering
Antonella Perna
Konservering
Mia Derichs
Studio Rex
Melanie Orenius
Publikversamhet
Helena Fernström, Emma Hovi, Melanie Orenius, Laura Porola, Pinja Rosenberg
Besökarupplevelser
Melissa Aaltonen, Pamela Frankenhaeuser, Miklas Hoggard, Henna Korpela, Mirjami Nykänen, Alisa Närvänen, Henri Pienimaa, Maria Saarikoski, Maarit Tuukkanen, Sergio Urbina, Krista Vikman
Kundservicepersonal, diskussionsguider, utställningsguider och gruppservice
Kommunikation och marknadsföring
Susanna Kivisilta, Iiris Mattson, Noora Nuotio, Milla Paananen, Ziyi Pei
Företagssamarbete
Anna Iso-Ahola
Produkter
Kristiina Syssoev
Visuell identitet
TSTO, Kati Peltola
Grafisk produktion
Cmykistävä, Grano
Översättning
Elävä Kieli Oy
Amos Rex ägs av
Amos Andersons Fond
Huvudsamarbetspartner
Helsingin Sanomat
Samarbetspartners
Bauer Media Outdoor, Genelec